Han stod med stora rädda ögon och stirrade på fotografen som hade ställt sitt blanka stativ, med den fyrkantiga kameralådan, ute på det öppna fältet. Solen ville inte riktigt bryta igenom. Inte på hela dagen hade den visat sig. Man bara anade den där uppe bakom de grå molnen. Så stor men ändå så svag att lite molndimma kunde skymma den så.

Den tjocka vintermössan med tofs kliade hela tiden. Om man gned den upp och ner i pannan började det snart svida istället för att klia. Det var inte bättre. Det blev bara värre då och det visste man ju, men man fortsatte ändå gnida den upp och ner. Upp och ner. Och sved gjorde det. Jättemycket sved det. Men man kunde bara inte sluta.

Varför måste han behöva stå stilla just nu, när backen var i balans och redo att ta emot nästa åk? Lagom blank och lagom isig för att det skulle gå farligt fort.

Kälken väntade på att åter få klättra uppför backen. Benen ville springa så fort de bara orkade. Pjäxorna, med ett rött och ett svart skosnöre, satt stadigt på de små pojkfötterna och var redo att sätta av uppför backen så snart de fick startsignal.

Vantarna var fulla med ispinglor och ville hela tiden glida av de kalla röda händerna. Men det gjorde inget, så brukade det vara med stickade vantar. Ludvikavantar kallade man dem. Fast de visste att det hette lovikkavantar.  Men de visste inte varför det hette lovikkavantar. Om man sa det ordet många gånger lät det bara konstigare och konstigare. Men ludvikavantar lät aldrig konstigt. Hur många gånger man än sa det. Konstigt!

Ispinglor i vantarna var inte nog för att avbryta en dag i backen och gå hem. Aldrig att man gav upp. Man tänkte inte så mycket. Det bara var så.

Kälken måste snart få komma upp igen. Det fick man sköta själv. Det fanns ingen annan som gjorde jobbet. Ingen annan fick då heller belöningen av att susa nerför i en sjudundrande fart.  Hade man kämpat och släpat upp den så måste man ju få njuta av nedfarten själv förstås. Tyckte man i alla fall. Det tyckte förresten alla.

Nej, kälken fick inte stå stilla. Aldrig på några villkor att några åk skulle förfaras. Varje minut var dyrbar. Varje åk var unikt. Stunden kom aldrig tillbaka. I morgon kunde det töa och åkbarheten i backen borta. Streta på uppåt, lille vän. Streta på.

Knäpp någon gång nu då, farbror fotograf.

Han kan inte och vill inte stå och vänta längre. Det förstår du väl, farbror fotograf. Tryck ner den blanka knappen och fäst pojken med de rädda ögonen på filmen nu i ögonblicket rakt. Fäst den lilla pojken i rutan och kläm och platta ihop honom på den lilla svarta fyrkantiga filmrutan.

En massa inställningar måste förstås göras på bälgkameran. Förklaringar och utläggningar hur det går till. En ryslig massa ord som än mer försenade nästa åk. Prat och mera prat som ingen gosse i världen kunde vara intresserad av när en het kälke stod och väntade på att få svischa utför. Väntade på att få bränna sin väg i nerfartens hjärta.

Snart börjar det väl skymma och då skulle det vara försent för att alls kunna åka. Benen kan nästan inte längre stå stilla. Det kryper och krafsar innanför det rutiga tyget. De vill, precis som kälken, upp för backen och sedan nerför den i rasande fart.

Pass opp nu, ropar farbror fotografen och höjer en skinnklädd handske i luften där han står böjd och kikar ner i kameran. Nu tar vi den, hojtar han.

Rädslan i pojkens ögon försvinner i det ögonblick som fotografen börjar skruva bort kameran och fäller ihop stativet. Nu är han fri att störta nerför backen. Han hinner ta ett sista åk innan mörkret slår klorna i dagen. Ett sista åk som ska bli det bästa i dag.