Koskelas grisöga (Om B-52:or)
Den natten var så blixtfylld, korsade himlen där vid köksbordet från 78 i hyvlad Ek. Hon strök röda lena frågetecken från pannan, skrek, - Vuxen, du är vuxen, ta dig samman, hör du det. Ta dig samman. Ruskade kropp, kände galler skaka och det riste, vände i. Blängde på resväskan som gapade smutsig sprit bland kläder där under eterneller och löjeväckande ordspråk. Vem är det som ska ta sig samman morsan och klonket från glas i bänk. Jag lite vag i konturen och hon med skarpa pillerögon Det kommer tillbaka, allt kommer åter, höjde glaset och vit vrede ner. Mest för att orka vara där, ingen törst kvar. Blomjävlarna prunkade grönt i nyputsade fönster, det gäller att hålla det snyggt på ytan för omgivningen morsan. Stirrade hon på mig, suckade bakom Zolofthissade persienner. Vem har gjort dig så arg då, alltid detta hemska humör, är det den nya eller, går inte hålla reda på alla dina karlar längre. Stick 7 på lika många minuter. Min stadiga hand fick nu rökslingorna att se ut som planlagda berg Rynkan mellan blå, etsad, linjerna skarpa, syntes att hon inte ens ville möta min blick längre. Nä, jag krockade bilen. Hans alltså, inte min. Har du krockat den fiiina bilen. Gick den helt i sönder, var du full när du körde, tog polisen dig. Nu får du lugna ner dig, hör du det, ska jag jämt behöva skämmas, jag skäms över dig. Swish. Hennes handflata mot kind, det brände till som av getinggadd. Men jag är ju för fan lugn morsan, tagga ner Nej. Du är full igen, dricker som ett svin, du beter dig som ett svin, precis som din far. Svin ni är svin, egoister som bara tänker på er själva, vi andra då (Hennes stegring av rösten och återfallet i finska, voi Jumalauta). Det var inget fel på den sista karln, han var bra han. Han har bra jobb och pengarna har han. Vad var det han hette, varför dög inte han. Det var mig det var fel på, han var för vek kanske eller var det kuken, inte fan vet jag. Nu är du tyst, måste du vara så äcklig, säga sånt. Jesusbarnet i Jungfru Marias famn där under glas i blå ram på väggen bland medaljongtapet Tror du Jesusbarnet hade kolik, hade han nattskräck som aldrig gick över, var han ensam som jag och hade pubertetsfinnar tills han dog, onanerade han mycket, eller behövde han liksom inte det när han var uppfylld av den helige anden. Fittan behöver mer än den heliga anden för att fyllas och själen med. (Hennes mun som ett illrött skrikande ångesthål). Häda inte, tänk på vi andra som int kan ta så lätt på saker och ting, bara slita och släpa, du bara vill ha och tar det, det är inte normalt Nårrmallt. Din svenska suger efter 30 år här morsan. Smällde ner glas i bänk, seså nu talar vi, inte sant. Ja vad ville du säga, seså mer då. Ös på, elda nu för fan. Hit med hela dramaregistret. Hennes mun kneps igen, sytrådades ihop (Nu spelas positivet från helvetet av sig självt och jag kan bara se på och rulla mina svarta tummar. Let it roll, baby roll) Mamma, om natten hör jag när de springer från tåget, kjolar fladdrar, snön är gnistervit. Spädbarn hålls innanför pälskantade kappor, de gnyr bakom handflator. Shhh, tyst annars hör de dig. Så de rusar mot mörka skogar, gömmer sig bakom träd, vyssjar de små bakom revben och handen är så hårt tryckt, månljus sipprar genom trädkronor, är det gran, ja. Tyst skakade hon, och gömde sig bakom händer. Tyst. T Y S T. Plötsligt så stilla, inget stöveltramp, barnet är så stelt, andas inte, kvävd av kärlek. Inte få synas, då tar de oss, gode gud, deras knän i snö som rinner blod, skrik av ångest och mun mot mun så schäfrars skall jagas genom. Det blänker om stövlar nyputsade, trampar över lik. (Snälla, kan du vara tyst, hon vaggade på stol) ZU RUSS! HUURAAAH vrålade jag (för jag vet varför du ville att jag skulle komma hit) och flinade till, hur jävla rädd hon är blev - var (Kan inte låta bli att fråga gång på gång om ljuden, visslan från loket, rösterna, sinnesstämningen och jag måste höra mer och mer) Var tyst. Tyst nu, låt det vila där det ska. Rota i sånt gammalt hela tiden. Vad tjänar du på det. Du är så bortskämd, ska alltid vara på ditt vis, inget annat. Din pappa är precis som du, avverkat på löpande band. Han var aldrig trogen, jag vet nog om alla kvinnor. (Nu byts alla b till p och det låter så komiskt att jag flinar till, löpande pand joooo kyllä, varmasti) Mamma, jag har alltid avskytt att stå i centrum, precis som farsan, vi var mest skuggor för dramat, det heliga dramat, statister i pjäsen om ditt liv. Du hittar på din inbillade verklighet där inget är sant mer än för dig Dumheter, du talar som du vet allt, men han var inte så tuff när han låg där söndertrasad det året va, var han det. Jag rycker på axlarna, stirrar stint ut mot gården. Brinner eld i mina ögon. (Håll käften din jävla hagga, ditt satans monster. Fast det säger jag inte, för det är min mamma). Får du aldrig nog, måste köra fort, röka massor, supa, svära, hora runt, ha mer mer mer, (hennes ögon iskyla plötsligt). Varför kan du aldrig vara nöjd Var du och horade igen, var det så. Har alltid fått som du velat, så enkelt för dig, och vad gör du kastar bort allt, du kastar bort allt. Morsan, lägg av, sluta nu. Skiiitprat, allt vad du får skiiiiiter du på. Du är smuts. Bara s m u t s . Gift dig då, igen och igen, du ska inte tro att jag kommer på något bröllop. Vilket jävla bröllop, ska inte gifta mig. Nä, han vill väl inte, du är begagnad, som utgången mjölk, för gammal och sur Hennes skratt försökte sprätta mig invärtes, skära genom, leta och dra ut något inbillat smutsigt för att vifta mig i ansiktet med. Men det tar inte liksom, bara studsar. JAHA, men så dina barn då, de är så bortskämda att de inte kommer klara sig i det verkliga livet, du har förstört dem alldeles och aldrig kommer de hit heller. Men de är stora nu mamma, bestämmer själva, utan skuld och utan skam (Hennes darrande händer, hur de försökte fånga något i luft och jag skulle aldrig ta hit dem, för det är inte säkert här) Så gick jag mot resväskan, rotade runt hittade och höll upp flaskan, vände om och log snett. Skål för livet då morsan! JUMALA, skrek hon, rusade ut genom köket, smällde igen dörren till sängkammaren och så skriket med tusen sanningar. Du är precis som han. Jag kan inte förstå dig. Du är ful inuti. Du är obegriplig. Sluta, sluta (Det har varit samma lagda i 45 år över asfalt. Jag kan det här, så när det knackar på ytterdörren och det ropas - Behöver du hjälp, ska jag ringa polisen igen, så är det mest. Nej, det ordnar sig, men tack för att du frågade. Grannens sneda rygg genom fönstret och hans oroliga ögon. En så snäll gammal man) Hon blockerade dörren med något, hörde hur det släpades fram. Hon är stark och 30 kilo tyngre än mig om man räknar i kött då, inte liv och muskler, för hon orkar inget alls, men hon kan skrika så det tjuter i glaskanter och slår i stål. Som nu. Du kommer att, guuuud var TYST, tyyyyyyyyst. Jag pressade mitt öra mot träet, försökte lyssna så hon inte gjorde sig själv illa. Igen Hennes skrikande bakom dörren, rabblande ramsor av nonsens. Ser henne pressad mot sängen, slår mot något osynligt. Rinner saliv längs hakan, dunkar huvudet i sänggaveln. Armarna rör sig som fåglar över piskad vind. River sig i ansiktet. Drar sönder blusen, fotografier, gardiner, sönder allt. Mamma. Öppna nu, mamma. Hål över armar med strumpsticka, för den mot mun. Försöker knacka försiktigt. Slår sig själv i magen. Nyper i låren Mamma, öppna. Inte saxen, snälla inte saxen nu igen. Hon klipper nu, hon klipper i tumvecket. Jag viskar nyckelhål, som hemliga trollformler - Linna Spillane Dostojevskij kring hundkex, frostnupna i tisslet från armbandets alla berlocker, vid sjö under det sliriga som svävar i ändlösa hål som Metallurgins bortviftade formler i hand, där färger flöt i svanarna som hade frusit fast i lyftet och allt tog de med upp i sidenskjortors sotregn en gång, ett årtal, dagar då tiden flöt rätt Det blir tyst. Kan inte se henne genom nyckelhålet. Så jag välter bordet i vardagsrummet och ner med allt jävla blåvitt porslin hon samlat som oblat alla år. Sluta nu mamma, hör du att jag slår sönder dina saker, då måste du öppna. Dina älskade saker, alla jävla döda ting. Jag slår sönder ditt Meissenporslin. Nu välter jag hela hyllan. Mammaaaaaa (Han sa. Mamma, hon är så rädd, rädd för allt, mest för att leva. Hjälp henne och jag vaggade stilla, höll hårt och i händer rann blodet från hennes axlar, huvud, knä och tå, knä och tå och i ryggen, kniven som karvade efter vita vingar, som en hund tagit en tugga av mitt kött. Så vart vänder jag mina händer för att fånga himlen och ge bort den. Förlåt dig själv och de satans porslinspjäserna. Fan jag måste ha lim) Där var limmet, högst upp på hyllan bland det gömda ungerska kristallglasen. (Åh Baccarat, hon är så livrädd för att jag ska slå sönder dem i mina praktiska händer). Limmet fastnade på mina fingrar när jag försökte fästa huvudet på en dam med hund vid en damm. Hatten var blå med vita band under hakan. Mamma, kan du öppna nu, jag orkar inte med den här skiten, jag åker. Jag åker hem nu. Du får klara det här själv. (Skulle aldrig lämna dig, aldrig) Det skrapade där inne som av tunga möbler som släpades längs nybonad parkett och jag tog mig in genom dörren Hon satt på golvet och under det röda såg jag hur grått kommit fram. Tårarna ristade blå mascararänder i rynkor och bitterheten lös så starkt att jag ryggade tillbaka. (Tänkte på spindlar, sättet hon kröp över golvet och mot mig på). Hon höll mig om ansiktet med blod rinnande från tumveck, lutade framåt som om hon tänkte ge mig en kyss. Loskan träffade kinden, sakta så sakta gled snoret nerför hakan, föll kall ner mellan brösten. Som en silvrig tår. Nu skrek hon igen. Du är full av synd. Korstecken och ner på knä - Hell dig, Maria, full av nåd. Herren är med dig; välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, JESUS. Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen. Det var nu hon började slita bort tussar av hår. Gråsprängt rött regn över rum och hon var så stark när hon klöste mig över kinderna, rev loss näsringen, ögonbrynet, och vafan. Fångade hennes händer mellan mina och tryckte försiktigt ned på golvet. Sluta mamma, bara sluta. Knän mot bröstkorg, la mig över, höll om, försökte få henne att andas i min takt, gör så här Andas i fyrkant, titta på tavlan, Jungfru Maria där, titta på tavlan. Andas in djupt genom näsan, följ blicken längs ena kanten, (hennes flackande blå ögon) 1 2 3 andas ut långsamt genom munnen1 2 3 medan du följer nästa kant. (Knappnålspupill) Djupt in genom näsan. 1 2 3 Fokusera. in 1 2 3, håll 1 2 3. Ut 1 2 3. In 1 2 3 - Tiden stannade när jag vaggade ett litet gammalt barn som virvlade över mormor och morfars fotografier i sjukans Rhododendronskugga. Höll hårt och hon grät nu igen, fast på riktigt den här gången. Vad är det du vill mig morsan. Egentligen. Inget mer drama nu för fan, orkar inte mer skit, det ska alltid vara så dramatiskt. Hon skrek i gråten. Pappa ska dö, du får göra det. Jag kan inte, det är en synd. Åk inte, lämna mig inte ensam kvar med honom. Åk inte. Du måste göra det. Du är den enda som kan göra det / Morgonen kom med värdelös förgiftad luft, kappor vändes till foder. Torr frost ovanpå trädens kronor. Däröver rödhakars vinande vingar så var det inte långt att gå. Grusgången knastrade under mina höga svarta klackar, skavde bort lädret kring bindningen. Så var vi där i det döda väntrummets suckande. Stora farsan nu liten och tunn, ett blekt spöke under vikt vitt lakan efter fyra år från fallet, så var det bara susande andetag genom luftrötter Det var som om salen höll andan när vi kom och de andra gick ut. Som en motsol i knarkarväder, vinglandes av bakfylla mot fönstret var jag. Morsan grät hela tiden, låg där över pappas säng med alla sladdar till låtsasliv intrasslade i sitt röda hår och klamrade sina händer kring, skrikandes - Åååh gud. Åååh gud, varför tog du honom, varför. Ååh gud min älskade kom tillbaka ååh gud. Svara mig. Åååååh min älskade. Jag dör utan dig. Jag dör ensam, åååh. Hämta mig gud, låt mig vara med dig. Ååååh Fick ned henne på en stålstol där hon gråtandes svepte offerkoftans martyrskap kring sig. Böjde mig fram viskandes hans tunna öra. Hej. Kysste kinden och kände, len ovansida med kall insida, som jag. Men han var inte där längre, kroppen var full av tunna spöken som tagit sig in när han blev svag och inte orkade mota bort. Hårt tryckte jag det slutgiltiga och kopplade loss det som susade (Farsan, jag hoppas du rider över stäppen nu, banar vägen åt oss som föds så mörka men vitnar med Tiden, att du har tagit alla vilda Lipizzaner med dig till ditt gulrödrandiga tält. Du som sprängde flanken på Skimmelmånen med vilda skrin, som lärde att leva utan skam, att alltid ta med båda händerna och hålla hårt om kärleken. Jag hoppas du är hemma nu, hemma i Skimlarnas rike. Goodbye Horses) Läkaren lyssnade det tomma skalet, plitade ned vad det nu skall stå och jag skrev under på den prickade linjen, så hämtade de liket. Två tystlåtna män med mjuka händer och skruvade gummisulor under fötter, föste kropp på en klädd bår. De undrade om jag ville säga något innan de gick, men det finns inget kvar att säga. Mamma i händerna på läkaren och en spruta som lugnade den skendöda Sen satt vi där med benen korsade och drack kaffe och åt någon märklig fruktkaka från Lipica med den tysta personalen. Hon reste sig sakta och tog på kappan, sa vänd mot mig - Du andas, tänker och kan tala, visst kan du. Så var glad och nöjd med det. Men helvete mamma, det är inte sant, är det. För du säger inget när något faller, rasar försvinner med tidsintervaller, vafan vakna nu innan allt är försent Jag kan fan inte nöja mig med lite liv, det ska vara så det slår, hårt för fan. Hjärtat. (Hennes hand som järngrepp över handled). Inga scener här. Skärp till dig. Kan du försöka. Ha ett riktigt jobb och sov någon gång. Äter du som du ska, du är så blek, nästan genomskinlig, men du börjar bli tjock om rumpan förresten, som din farmor. Du vet, skönhet det försvinner när det fula inuti dig kryper ut, då kommer di int springa efter. Som nu, du är int vacker längre. Du är ful. Fruktansvärt ful Du som kräver, kräver alltid mer och mer. Du äter opp folk och spottar ut dem som fiskbenen. Var nöjd. Alltid haft så lätt för dig, bara seglar in och tar och så tröttnar du. Precis som han, du är precis som honom. Värdelös. Tar sönder och bara går, så ska man förlåta allt trasigt ni gör med oss. Alla älskar er och ni behöver inte ens försöka, ni försöker inte ens, det är bara så. Ni är de älskade. Det är det värsta. För ni bryr er inte, inte något bryr ni er om oss andra, du och pappa Då brast det och kan inte skylla på något alls (mer än min kärlek för honom som förtvinade av kampen). Över henne som höken inuti var jag, föste den tunga passiva kroppen mot dörren och dunkade hennes huvud mot trä i taktfasta. (Hjärtslag i galopp under hennes rosa blus). Lyssna nu för en jävla gångs skull. (Lyfte upp henne i ögonhöjd, pressar). Dina påhittade fantasier om mina karlar morsan, hur slarvig jag är, att jag reser över världen som en cirkusartist utan morgondag, att jag inte vet vad ansvar är, att jag inte växt upp eller vet hur ont det gör när allt försvinner, säg vad jag är nu Säg vad jag är. SÄG. Vad pappa var. SÄG DÅ FÖR FAN DITT JÄVLA HÅL. Vi är de lojala intill döden, som fan aldrig släpper taget. Håller fast hur jävligt det än blir, vad ni än gör med oss. Vi som några satans Vågbrytare, håller mot vansinnet tills armar skakar av trötthet. (Där smällde jag knytnäven i väggen bredvid hennes ansikte och det krasade som av splitter). Låt oss tala om de som aldrig går, utan stannar tills andra klipper loss hjärtat. Den som alltid säger ja - det är okej, jag förlåter, självklart, det ordnar jag med en gång. Oroa dig inte, det tar jag hand om Fast själen skriker och vill fly. (Kör in min näve i hennes hår och drar upp det så hon måste se mig) Jag kan inte hela er och göra allt vackert igen, men lovar att skydda, hela förbannade tiden skydda er, ni trasiga stackars satar. Det är som att aldrig vara fri, utan inkapslad i kavlat järn som vikts i besvikelse och sorg över det konstanta. (Slår, slår, hål jag slår i ekdörren och knogar svullnar i hål). Den som inte har någon skolgång alls, som växt upp på bakgården i skuggan av allt det vackra. I den sorten som jag är leker fan inga småpojkar i händer Din fega jävel, våga fan inte blinka, du ska se när det brister på den som bara är. Titta på mig. För i mig finns ingen som älskar mjukt och försiktigt. För det kan jag inte, jag vet inte vad det är. För när man är som oss, de som gnistar diamant av tidens slipande, där finns ingen plats för lek. Så alla mina män som du säger, de har inga mjuka bolster att svepa kring, inga varma händer som håller ömt och ingen framtid. Vill de gå så ritar jag en karta ut ur mig och jag hindrar ingen, men går aldrig själv Som farsan alltid stannade, vi de konstanta, sådana osympatiskt verkliga människor som aldrig låtsas som du.(Jag dunkar hennes huvud igen och igen. Det hamrar som en slö spik mot vägg tills personal kommer springande och bänder loss mina händer och ja, visst blöder sten tårar). Så står jag där i öppningen till ytterdörren, hand om vrede men skakar inte, skriker inte, bara viskar i sorgen som är här. Nu är jag ensam kvar. Jag trodde att hon skulle vakna till då, men det var inte som om hon reagerade nämnvärt Liksom bara slätade till håret över blodet, men jag såg att den vänstra handen skakade som skuggbilden från ett öppet fönster och hon sa. Nu är du slutdrucken Koskelas grisöga. Hon öppnade dörren till tomheten i fågelkvitter och över stentrappan singlade roströda rosenblad sakta längs kant. Vi gick ut och jag lade armen om hennes rundade axel. Ljög som vanligt när jag sa saker som skulle lugna det ihållande pillerregnet Vi talar inte samma språk, har aldrig gjort. Hon håller öron i rum utanför mig och litar på att andra ska kunna ordna det svåra, som att leva. Jag önskar att hon skulle kunna känna på riktigt, i det där ömtåliga sköra tillståndet där inget får snudda vid hennes skugga, hur det är att älska. Så liten var hon under min röda skinnkappas arm att hon nästan försvann, fast vi var lika långa. Hennes andetag i mitt hår och det stilla, ja, precis som din pappa. Det är du. Som ett lågt skratt där i Björkarnas nakna sus.
Prosa
(Novell)
av
Inkarasilas
Läst 1048 gånger och applåderad av 25 personer Publicerad 2016-05-09 08:11
|
Nästa text
Föregående Inkarasilas |