Nu skall här skrivas vad mänskan hänt.
Här skall nu skrivas vad mänskan känt,
vad mänskan önskat och tyckt och tänkt,
ja, själva självaste melodin!

Nej! Jag bryr mig inte, ty allt är vänt
och vridet rätt, om än bångt och bänt,
men vackert snidat och satt på pränt
av Mästarn, Mästaren Nils Ferlin!

Han lät det lilla bli stort, bli störst.
Han lät de sista få komma först.
Han lät de kvidandes matta röst
som harmonier i sången sin.

Han gav ett klingande kärleksord
som efterklang, som en återstod
som dröjde kvar efter vart ackord
och gav en ömhet åt melodin

Han lärde fingra på pärlemor
den melodi som i sig är stor,
den melodi som i liten bor
Han uppfann Tonen och Harmonin

Han vilsen vandrade, men gesvint
han strök en blomdoft på mänskans kind
fast själv han snubblade i ångstens vind,
han, Mästarn, Mästaren Nils Ferlin

Han lät sin måne försilvra den,
vår väg, och fåglar besjunga den,
och fjärilsvingar bepudra den;
och humorns pärlor han strödde kring ...

Nu ler, förvånad, Han ... ser på oss
Han leker, häpen, men förstås,
jonglerar, lycklig, med stjärnebloss
och viskar: Tänk dig, du ... jag kom in!

Åh, fattas bara - Tack, Nils Ferlin!