Nu kommer han nerför trappan igen
för tionde gången idag
hasar sig fram
närmar sig dörrposten
ser sig omkring
med plirande ögon

kacklar stolt som en tupp om nyheter han hört
sprätter omkring sig
och predikar om ditt och datt

märker inte att jag inte orkar tala
märker inte att jag inte orkar lyssna


han kommenterar sig själv
hur bra han är
klappar sig på magen
och gör sig märkvärdig

och allt är som vanligt
som det alltid brukar vara



jag har ont
i halsen
orkar inte prata nu
men han ser inte
vill inte se
mig

pratar bara om hur bra han är
jämfört med mig
jag är ju ingenting?

men han han är någonting riktigt stort
någonting högre än alla oss andra småfolk

och jag orkar inte le
och jag orkar inte svara
och jag orkar inte lyssna

men mitt finger talar i luften
i tystnad.