Min pappa var fascinerad av blixt och dunder. Minns när jag var liten, så brukade han stå på balkongen och bevittna detta naturens under. Lilla jag stod bakom, rädd när det dundra. Pappa brukade förklara så bra, när jag ställde frågor och undra. Pappa var aldrig rädd för nånting, han skrattade till med sin basröst. Och om pappa inte var rädd, var inte jag detta heller, så hans ord gav mig mot rädslan tröst.

Nu lever inte pappa längre, men var gång blixten lyser upp vår himmel med moln så svarta och grå. Då tänker jag på pappas fascination och icke-rädsla, och jag blir mer orädd när minnet av honom mig med ljuset nå. Min pappa var både stark, orädd, rolig och intelligent. Den 30 januari i år lämnade han oss i saknad, och till himmeln blev han sänt. Alldeles för ung han lämnade livet på jorden. 1945 var året han föddes, han blev blott 70 år, och nu sitter man här i saknad med sorgeorden. Rest in peace PnL <3