det är det där jävla hoppet , sa hon
som håller mig kvar här på planeten
- du vet, jag lever på att det finns hopp,
hopp om att det finns hopp
om du fattar vad jag menar

jag nickade
hon fortsatte
- men sanningen är ju att det inte finns nåt hopp
egentligen, för i sista änden är vi ju förlorare
hela bunten och det känns så jävla dystert

- jo, det är sant, sa jag, men så länge vi lever måste vi väl ändå
våga hoppas på en bättre morgondag? Vad finns annars kvar?
men jag vet ju hur svårt det måste vara för dig...

Det blev tyst, jag visste inte vad jag skulle säga mer
ingen av oss vågade fortsätta
kanske hade jag sabbat allting med mitt fåniga inlägg
jag bet mig i läppen, tankarna irrade runt i skallen
jag ville ju så gärna nå fram till henne
riva den där muren som verkade finnas där mellan oss
kunna prata om det som var viktigt, skippa allt skitsnack
samtidigt var jag rädd för vad som skulle hända om jag faktiskt lyckades
eller kanske var jag rädd att hon inte skulle orka
hela situationen gav mig ångest och jag kallsvettades

Vi satt där tysta och bara försökte undvika att se på varandra,
jag funderade flera gånger på om jag kanske skulle gå, bara för att slippa den där förbannade tystnaden, slippa vara där
men efter ytterligare en evighet av ångest och tystnad
fortsatte hon där hon slutat

- jag hoppas jag får leva tre månader till i alla fall
jag nickade och hon fortsatte

- ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så kan jag berätta
att jag har alltid levt med den där känslan av
att jag bara velat dö för att slippa det här skitlivet
hon såg på mig med sina sorgsna bruna ögon
- men nu när jag kommit till vägs ände, känns det
inte så lockande längre
att dö menar jag

- för första gången i mitt liv hoppas jag få leva lite till
nu när jag ska dö,
så jävla sjukt!
sa hon och snyftade

jag försökte torka hennes tårar med tröjärmen
höll om henne lite försiktigt, hon verkade så skör
som om hon var av porslin
jag var nog rädd att hon skulle gå sönder
om jag höll för hårt

- förlåt, sa hon, jag lipar för allting nu, men jag är rädd
rädd för mörkret
- fast jag hoppas ju att det är ljuset jag ska möta
och att det inte ska göra ont

Hon blev tyst en lång stund

Jag sa ingenting
för det fanns inget jag kunde säga
hennes blick försvann nånstans i fjärran
där utanför fönstret
sedan tog hon upp tråden där hon hade slutat

- egentligen kanske det är ett privilegium att få komma hit
att bli född menar jag
men det har jag nog aldrig kunnat förstå
 jag har haft fullt upp med att kämpa, kämpa för livet
eller emot, inte fan vet jag
 men nu när jag ska dö känner jag livslust för första gången i mitt liv!
jag vill verkligen leva nu!
 jag behöver inga lyckopiller längre, såren verkar på nåt vis ha läkt

- det känns som om jag för första gången ser världen på riktigt,
jag menar
Jag ser det vackra också
inte bara eländet, inte bara
sorgen, krigen, svälten och all annan skit
utan också det vackra, som jag tror jag aldrig sett förut

- för första gången märker jag att våren är här
jag kan höra fåglarna sjunga
inte för att jag vet vad det är för fåglar, men det är vackert
- jag kan se de vita björkstammarna mot de nya gröna löven när jag går i parken
det doftar från vitsippor och påskliljor
  - jag ser änderna som simmar i dammen och barnen som skrattar och solen som skiner och de mjuka vita molnen som glider förbi
- det är som om allting föds på nytt!

Hon log samtidigt som tårarna rann

-tänk, jag har snart levt mitt liv men jag har aldrig märkt eller kunnat ta till mig nåt av det där förut
jag har varit i min värld
och där har det inte fått plats
men nu gör det mig så jävla kluven
för samtidigt som det är helt underbart att äntligen kunna se
och vara öppen för allt det vackra
så är det som ett hån
eller som en fet jävla käftsmäll
för jag vet att det är sista våren för mig

- fast egentligen den första
om inget under sker
det är väl därför jag lever på hoppet nu
jag hoppas på ett mirakel
för jag vet inte hur jag ska kunna lämna allt det här
sa hon och började gråta på nytt

Fönstret stod öppet och en doft av vår smög sig in i rummet,
barnens glada skratt hördes från parken utanför
jag höll henne hårt och
blev plötsligt medveten om att
snart skulle alla spår efter oss där i rummet vara borta

rummet där vi satt skulle se likadant ut när vi lämnade det
världen skulle snurra vidare oavsett vad som hände i nästa stund

och det skulle nästan säkert bli en ny vår nästa år

Visst fanns det väl hopp
men kanske inte för oss.

P.G