Någonting välbekant som kom upp i lite för många varma, färgglada promille rusar ikapp med mitt blod. Får mig att röra mig lättare. Mjukare. De färgar av sig på hela insidan av min kropp och jag känner mig som en regnbåge i rörelse. Jag dansar bokstavligt talat i neon, till musik som kan liknas vid fantastisk hjärndödhet. Känner mig som den tonåring jag aldrig var. Det är satans fint ändå, hur atmosfären i de få kvadratmeterna på klubben som badade i ett fullständigt spektrum av färg blev så sorglös och hur ingenting utanför dessa väggar spelade någon roll.

Men det var liksom på vägen hem som det hände. Dimman låg tät runomkring mig, fick min kropp att reagera där jag vilset vinglade fram alldeles ensam. Promillen i blodet sjönk i takt med att den sögs ut genom dimman i småpartiklar, tillbaka till den värld där den hör hemma som jag har fått vara gäst i idag. Insidan av min kropp lämnades nästintill färglös och iskall. Jag kunde inte följa efter ut genom dimman, jag blev kvar på insidan. Instängd med allt dött och miserabelt. Fan fan fan jag är där igen. Allt vackert filtreras bort i dimman och jag vet inte åt vilket håll allt det där fantastiska jag hade besökt för en kort stund finns längre.

Jag är mer vilsen än någonsin även fast jag är hemma i mitt eget, välbekanta helvete igen. Fuck.