En i taget, tillsammans tusentals, alldeles genomskinliga. Ingen vet när de kom dit.

Plötsligt fanns de bara där.

Det är de små, små dropparna av kondens som finns i gräset. Genomskinliga, ljuvt doftande av någonting efterlängtat. Sakta, sakta när solen kommer fram lyfter de sakta upp mot himlen utan att någon ser, partikel för partikel.

Plötsligt är de bara borta.

Egentligen tror jag att dropparna är fyllda av essens. Av glädje, sorg, mod, feghet, eufori, vrede, och massor, massor med minnen. I takt med att de fyller gräset och därefter sakteligen vandrar upp mot himlen, lämnar de också någonting. Någonting som sakta, sakta dunstar och tunnas ut för att slutligen upphöra i sin fasta form. Till slut lämnar de detta Någonting för gott för att sakta vandra vidare mot skyn. Jag kan inte låta bli att undra om det gör ont för detta Någonting.

Plötsligt är de kanske, men bara kanske, överallt. Någonstans. Och fyller ett nytt Någonting med någonting efterlängtat.

Men i allra, allra värsta fall, har de gått upp i ett tomrum och är ingenstans. Och jag kan inte låta bli att undra om det gör ont för detta Någonting. Att försvinna från jordens yta och bli ingenting.