Egentligen är jag inte en sådär jätteorganiserad person, men när det kommer till vissa saker har jag mina fasta principer som inte får rubbas. Viktiga saker, prioriteter, de ska alltid sparas. På datorn, i askar, i anteckningar, i minnet, vart som. Min andra halva däremot är raka motsatsen. Hon låter saker spridas runt omkring sig likt en orkan, kaos, skrik, panik och allt det där. Det är väl därför hon är så svår att få tag på själv, för att hon själv hamnat i orkanens kraft.

Ändå är hon det viktigaste jag vill spara. Men det går liksom inte, slinker mig ständigt ur greppet. Dansar iväg i vinden på sitt eget vis talandes sitt eget språk som ingen förstår, obegriplig som vanlig. Försöker konvertera henne till alla former av materia som någonsin har existerat; bläckfragment, datafil, minnestråd, en skrynklig liten lapp. Jag skriver om henne, tänker på henne, till och med låter tangenterna på datorn forma mina ord om henne. Men ändå verkar jag inte få något grepp om henne, inte fullständigt iallafall. Hon är som en begränsad upplaga, en demoversion jag aldrig lyckas vara värdig att komma över hela versionen till och spara.

Och ibland blir det där liksom en överväldigande rädsla. Att jag aldrig ska få grepp om henne, kunna spara henne. Tänk om "ctrl" och "s" aldrig börjar fungera, om bläcket fortsätter att suddas ut, lapparna försvinner och minnet sviker.

Tänk om hon en dag försvinner, bort med orkanen. Då står jag själv förlorad mitt i orkanens öga, utan det finaste jag någonsin har haft.