Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om att nästan, men aldrig riktigt nå fram


Nu nu nu

Du står cirka en meter ifrån mig och det är nu nu nu det kanske händer någonting, nu eller aldrig. Tystnaden skriker rappakalja i mina öron men jag vill tänka att fan du kanske förstår dess språk bättre än vad jag gör. För nu är det liv eller död, jag kan känna det i hela kroppen.

Det går nästan att plocka ned känslorna ur atmosfären. Luften mellan oss är len och tunn som silke, det känns som att jag kan nudda dig med lätthet om jag bara bara bara ens tänker tanken på att röra mig men ändå är den så tjock att den knappt går att andas. Klockan tickar.

Djupt andetag in. Sakta fylls min kropp av dina dina dina molekyler du precis har andats ut och det känns ungefär som att få en hjärtinfarkt samtidigt som adrenalinet pumpar äventyr. För dig var de värdelösa men för mig är de livsavgörande. För någon sekund känns det som att någonting i mig väcks. Är det någon som kan rädda mig nu så är det du, det har alltid varit du.

Du tar ett steg bakåt och plötsligt är du en galax borta, dina molekyler försvinner ur mig och luften slutar att existera mellan oss. Du viskar frågande om jag känner någonting. Ja. Sanden i timglaset tar slut.

Nu nu nu dör jag.




Fri vers av Prepilog
Läst 54 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2017-01-11 20:16



Bookmark and Share


  S.A.I. Steve Lando VIP
du är duktig på att sätta ord på känslornas liv
2017-03-30
  > Nästa text
< Föregående

Prepilog
Prepilog