Du glider allt längre bort,
min kära,
i alzheimers tröstlösa dimma.
Men än kan jag stundom se,
dina ögon,
så kärleksfullt glimma.

Då tänds ett hopp.
Då vaknar det minnen,
kring allt fina,
som en gång var.
Då fylls mitt sinne
i tacksam glädje,
ännu,
min älskade,
finns kärlek kvar.