Jag föddes på 50-talet. När arbetare på den tiden
klagade, t ex mina syskon, på dåliga tider - vilket
alla har rätt att göra - sa föräldrar och andra vuxna
"det blir bättre ska du se".

Det är ingen som säger så i dag. Det är ingen som
tror att det ska bli bättre. T o m under extremt
svåra tider har det tidigare alltid funnits ett hopp
om att morgondagen ska bli bättre. Inte i dag.

I dag används inte begreppet solidaritet. Varför ?
Därför det betyder ingenting. Begreppet saknar
innebörd. Det finns ingen solidaritet. Egoismen
har tagit över. Fattiga människor får skylla sig
själva. Och de sjuka. Och de handikappade.
Och de kritiska. De som ingen arbetsplats vill ha.

Demokrati betyder "makten åt folket". Det är
ett skämt i dag. Folket har ingen makt och är
så trötta och deprimerade med diagnoser i
stället för identiteter att det vill inte ha nån makt.

De kanske skulle vilja om de inte hade varit
upptagna av att ta hand om sina KÄNSLOR
på vårdcentralerna.

Det är inte folket som styr. Inte de folkvalda.
Inte riksdag och inte regering. Det är banken
och andra finansinstitut. Plutokrati råder.

Klyftorna ökar mellan rik och fattig, alltså
motsatsen till vad demokratin försökte
åstadkomma. Nu är klyftorna så absurda
att det snart inte längre går att jämföra
människor med varandra längre. Den
rikaste och den fattigaste är som två olika
arter av människa.

På 50-, 60- och 70-talen började man tala om
och införa tanken om trygghet i arbetet och
på det sättet ökade man också känslan av
personlig av frihet. I dag finns inte en sån
känsla av frihet i livet. Det har man sett till
genom att öka osäkerheten i arbetslivet.
Kollektivavtal finns fortfarande men allt
oftare förbises dessa genom andra avtal som
missgynnar den anställde.

Fackföreningen har ingen makt. Någon
arbetsförmedling att få hjälp från vid
arbetsbyte eller för att FÅ ett arbete existerar
blott som ett skämt på papperet.
Försäkringskassan som tidigare hjälpte
människor vid sjukdom mm mm ses i dag
som en grotesk varelse som förstör människor.

Och åter, folk är så nedstämda och trötta
och sjuka att någon REAKTION inte orkas med.

Och när den äldre generationen inte kan
uppmuntra den yngre, som misströstar,
för att också livet i sig självt är tungt och svårt,
med att säga att "det blir bättre i morgon",
ja då finns inget hopp.

Vad värre är....jag tror det är den kalla
bistra sanningen. Ibland hoppas jag
att terroristerna skulle vara lite mer
solidariska med folket....vända sitt hat
mot makten...den finansiella eliten.

Men det var det där med solidaritet...