Jag visste inte om du skulle komma till mig. Du hade ett så märkligt uttryck i ansiktet, när du försvann. Du hade stora isblock bakom pannbenet och en mun med hemligheter i mungiporna. Inkilad mellan dina ögonbryn fanns den där rynkan som är lika djup som evigheten.
Därför var jag osäker på om du skulle komma tillbaka.

Jag kunde knappt hålla mig för skratt om kvällen, för min bror hade en så ful slips. Pappa var ängslig och full av skagenröra och vi alla hade noterat den vackra solnedgången alldeles för många gånger. Jag andades tålmodigt in doften av Sverige.

Till sist vände jag på klacken och skuttade ut genom den stora porten för att vänta på dig, ÄVEN om jag inte var säker på att du skulle komma. Mina ben kliade och brände och jag måste ha väntat i flera år, för när du äntligen kom så värkte min kropp och min blick var skum.

Men du kom tillbaka.
Dina tårar var salta mot min ivriga tunga. Jag slickade dig helt ren och svepte in dig i mitt långa, gråa hår. Sedan vaggade jag dig lugnt medan du sjöng för mig. Du grät stilla och det duggregnade utanför.

Vi var äntligen tillsammans för att aldrig mer skiljas åt.