det finns egentligen inga ord för det här
det är inga kvar, eller så är dem för äckliga
så att det kryper i hela kroppen

jag är trött på hud som kliar konstant, det går aldrig över

mina vänner pratar om att det ändå är tur att våra föräldrar fick barn för nu är vi en egen familj
jag älskar dem och säger inte emot, för hur skulle jag kunna säga något annat?
det går inte att säga att det var onödigt. att jag hellre hade sluppit allting

jag var hos psykologen idag och trots att fåtöljen är mjuk är allt annat hårt
hans ord
det kommer inte att försvinna
det går inte att radera
vi måste jobba med acceptansen och rädslan

snälla bara ta bort det, gör så att det går över
jag orkar inte ha det i mig mer

när jag kommer hem är jag helt slut. i hjärtat och i benen
de som alltid alltid alltid är spända
jag vet inte hur man gör för att slappna av
och på natten måste jag vira in mig i täcket för att skydda mig
jag behöver duscha och förbereder mig mentalt i två timmar eller mer
försöker tänka att det är skönt med varmt vatten
hatar det ändå
jag blir aldrig ren

har så ont överallt
i lederna, i huvudet, i magen
hela tiden

psykologens ord: "hur störande är den här minnesbilden för dig just nu på en skala ett till tio?"
vet att han vill höra ett lägre tal
det är alltid tio

hur ska det någonsin kunna vara något annat?
jag gick ju sönder

och jag är så rädd för alla relationer. de som spricker, de som inte orkar mer
har haft tre pojkvänner på knappt fyra år och alla har tröttnat
tröttnat på att deras händer får mig att skaka av rädsla ibland
tröttnat på att mina ögon är så tomma vissa kvällar
tröttnat på att jag smyger iväg till badrummet när vi ska sova för att jag inte kan blunda, att jag sätter mig på det kalla kaklet och gråter istället
tröttnat på att jag aldrig låser upp dörren när de kommer efter och vill hjälpa
jag förstår dem
jag är också trött
men det går inte att förklara att deras kärlek, deras närhet, den som ska vara så vacker, påminner mig om det fulaste jag någonsin har varit med om

det går inte att förklara att scener jag aldrig vill se spelas upp framför mina ögon om de kliar mig på ryggen eller viskar i mitt öra

"du har så många regler, man får inte göra så och inte säga så"
"förlåt, jag kan inte hjälpa det. jag vill bara inte få flashbacks, jag vet inte vad jag ska göra"
och en besviken blick
en stängd dörr

drömmer om att en dag kunna duscha utan att vilja klia sönder min hud,
utan att känna mig äcklad
drömmer om att en dag kunna vara i en relation som inte gör mig rädd för sekvenser från mitt förflutna
drömmer om att känna mig hel

hjärtat krampar och hjärnan skrattar
som om
det kommer aldrig att hända

det kommer aldrig att försvinna och du kommer aldrig att lära dig att hantera smärtan. du kommer att vara ensam för ingen kommer att orka och till slut kommer du inte att våga försöka mer

det finns ingen mening

benen krampar, men det går inte att slappna av
rädslan sitter i bröstkorgen
och skammen överallt

snälla snälla snälla bara ta bort det

jag vill inte ha det i mig mer.