Ett helt år har hunnit passera sedan du gav dig av, for ut genom de dunkelt bleka sjukhusväggarna- och rycktes bort för ett större syfte.
Livet har fått sig en annan stämma, uppenbarligen! Men ditt avsked kom att så en evig tacksamhet i mitt hjärta som de sista minnena, månaderna Gud skänkte oss tills det var dags för din tur.
Jag kan fortfarande ströva omkring, yra för mig själv: lätt bedrövad och starkt nostalgisk, pressa ur mig någon tår eller en handfull, vilja påskynda denna ibland lidelsefulla process- men din bortgång kom att göra mig mer medveten om denna världens förgänglighet. Vår hemresa är redan nerskriven och daterad, bara ett andetag bort!
Vi syns mycket snart, mamma. Ska bara lära mig mer tålamod först, torka tårarna och leva ut mitt livsuppdrag.