Tiden rusar.
Tanken likaså.
Likt ett pendeltåg fram och tillbaka.
Sliter, river och låter som tåget vid skarvarna.
Gnisslar, klöser och lämnar öppet sår och tydliga spår.
Tiden läker dem inte.
Sätter sig som ett plåster över infekterar sår.
Plåstret ser fint ut, men under gräver det sig djupare ner.
Det ömmar och värker.
Blir större och större.
Så plötsligt rycks plåstret smärtsamt bort och såret tvättas rent.
Mot alla odds läker det.
Tåget rullar och tankarna lika så.
Vad hände?
Till vilken nytta närde jag det inflammerade såret?