Du får mig att bli lycklig,
lugn,
du gör mig glad.

Dina kramar värmer mig,
på riktigt,
fastnar i själen på mig, den som jag aldrig själv lyckas vidröra.

Du ger mig hopp, jag som egentligen slutat tro.

Dina ögon, med världens vackraste färg, tittar de så oskyldigt snällt,
rakt genom mig.

Dina händer, så naturligt passande i mina.

Du andas mot min mun,
för några sekunder glömmer jag bort,
att jag känner mig värdelös, oduglig och dum.

Nätter som vi sover, bara sover, tillsammans du och jag,
kan jag känna dina armar runt mig,
värmen från din famn,
dina varma andetag i min nacke,
jag kan känna något som jag aldrig gjort förut,
att någon tycker om mig,
att du tycker om mig.

Just nu hittar jag inte ord som räcker till.

Vi är olika du och jag,
du är nog ganska glad och social,
jag är en ensamvarg, ofta en ledsen sån.

Du är solen på dagen,
jag månen på natten,
du är regnbågen,
jag havets vatten.

Men.
Vi krockade med varann i regnet,
den där kvällen,
som nu i efterhand visat sig ge något av det finaste till mig,
den vänskap som vi dagligen bygger upp tillsammans,
du och jag.

Du vet nog inte riktigt om det,
hur mycket, och hur starkt,
du lyfter upp mig dagar som jag inte mår bra.

Det händer att du snarkar medans jag ligger vaken i sömnbrist,
ditt huvud vilar så perfekt under min hand,
jag drar fingrarna försiktigt genom ditt hår,
sådär som jag klappade min nalle när jag var liten och försökte bli trygg,
den stunden känner jag mig så helt hemma,
intill dig.

Ibland är det som att jag tappar andan i tanken om att du verkligen är sann,
att du,
världens sötaste pojke, med ditt varma hjärta,
faktiskt vill sova i min säng, att du låter mig sova i din.

Jag drar in doften av dig genom min näsa,
håller om dig,

andas ut,

du luktar så gott, och är så varm, att jag skulle kunna krama dig till tidens slut,
tänk att jag skulle tycka om någon så mycket,
på riktigt.