den enda natur som är orörd
är den som var för vild
för att tämjas.

den alltför karga, alltför avlägsna
eller alltför vackra naturen
har lämnats kvar.

jag kan resa dit och stiga in i den
och känna mig liten
i den stora skapelsen.

men var kan jag få möta skapelsen i ögonhöjd?

finns det någonstans en skog
ett berg eller en sjö
som trots sin öppna famn
inte har blivit snärjd och bedragen
av människan?

hela den bördiga europeiska kontinenten är ju plöjd.

jag undrar hur det var att sitta vid en flod
i Frankrike, innan Frankrike fanns.
det var nog något annat
än att se smältvatten från glaciärer flyta
på en vandring i Nikkaluokta.