världens ände
är en platt och färglös skärgård
jag såg den i en dröm
ensam på en kringdrivande skuta

på öarna
hade andra skutor gått på grund
de guppade illavarslande
deras skrov i samspråk med stränderna

en hjälplös tristess
tittar upp vid horisonten
glaserar mig med dött ljus
jag har alla förutsättningar

mitt medvetande
kör sig ner längs kusten i en röd bil
söker efter parkeringsplats
hamnar längre och längre från havet

jag offrade
ungdomens oförutsägbara sus och dus
hoppades på vuxenhetens trygga ro
men ingenting: blev lämnad kvar