Allt detta växande, detta vanvettiga växande. Soptunnorna var insnärjda i hallonbuskar och snöbär, i botten lite gräs, några nässlor. Och det måste bort. Om den gamla inte fick bort slyet skulle det komma en lapp i brevlådan, vänlig men bestämd. Soptunnan måste vara lätt tillgänglig, och det förstod hon ju. Hon brukade minska ned häcken längs vägen varje sommar, flytta ut tunnorna och ordna ett tomt utrymme för soptunnorna. Men i år kändes det trögare. Inte visste hon om det var hjärtat, kanske bara åldern men hur som helst orkade hon bara arbeta kortare stunder, sen måste hon vila.
Nog var somrarna bättre förr. Det var mycket som var bättre förr. Men det hon tagit ned måste bort. Hon hade lagt en presenning på vägen och det hon avverkat låg där, ett bra knep att orka ta bort allt grönt. Hon måste ju reda sig. Det uttrycket tänkte hon ofta på. Man måste ju reda sig. Plötsligt tänkte hon på alla dem som inte kunde reda sig. Som inte förstod att handla mat längre, då kunde man ju inte reda sig. Och inte kom ihåg sina mediciner, då blev det farligt. Då redde man sig inte.
Det växte lite gräs på marken, inte mycket men lite glest. Plötsligt kom hon att tänka på tältmötena förr. De stora tälten stod ofta på en äng som man slagit, det dröjde kvar en doft av gräs inne i mötestältena, även om det var nedtrampat av alla människor som kväll efter kväll fyllde tälten. Gräset blev ju lite slitet.. ”Nu samlas de fromma… att bo några dagar i tält.” Inte fanns det några tältmöten längre, det var så mycket som skulle ske på sommaren. Det fanns ju konferenser, men hur skulle den gammal människa ta sej dit. Bilen hade hon sålt för några år sedan, det var väl klokt, men det blev ju lite värre att reda sig. Där var det igen, uttrycket. Man måste ju reda sig.

Den gamla gick in och kokade sig lite kaffe. På bordet stod den nya tv-kannan. Jo, hon visste det, inte hette det tv-kanna längre. Alldeles som tältmötena så tillhörde ordet tv-kanna en annan tid. Då tv sändes några timmar bara. Den gamla såg inte mycket på tv, det var inte bra att bli sittande. Då kunde man stelna till, så man inte kunde reda sig. Och för resten var den nya kannan vacker, design och röd färg. Den kunde stå framme som en prydnad, lätta upp köket. Kannan hade en dotter haft med som en present dagen innan när hon kom hem från Grekland. Varje gång den gamla tittade på den så tänkte hon på Grekland även om kannan förstås var köpt på flyget. Och kaffet nuförtiden blev snabbkaffe. Mest ekonomiskt när man var ensam. Då mannen levde hade de brukat resa till Kreta. Ätit moussaka på små restauranger. Ibland gjorde den gamla moussaka. Igår hade hon bjudit greklandsdottern på moussaka och ätit av de svarta oliverna som dottern hade haft med. Det stod lite moussaka kvar i kylen. Som vanligt hade hon lagat för mycket, en vana sedan åren med en stor familj. Och det var alltid bra att ha mat i reserv. Man fick inte börja slarva med matlagningen, då kunde det gå galet.

Nu var den gamla ensam sedan många år. Ja, hon hade förstås haft hunden men den var död den också. Cancer som mannen. Nu hade hon en daghund, en vänlig varelse som hon fäst sig vid. En gåva, en Guds gåva tänkte hon ibland. En Guds gåva till oss människor. Och kanske var människan en Guds gåva till hunden, så tänkte den gamla ibland. Hon hade ju tid att tänka. Det kom så mycken ny forskning om hundar, men egentligen var det inget nytt, bara en bekräftelse av det som hon redan visste. Och hunden gjorde ju att hon kom ut, att hon inte blev sittande. Det var farligt att bli sittande, det fanns dom som talade om sittsjukan, en ny åkomma.
Hon hade ju sin trädgård, sina buskrosor. Varje dag gick hon runt till dem. Tänkte på alla bilder hon sett från engelska trädgårdar. Damer i stråhatt med eleganta korgar att lägga de överblommade rosorna i sen de klippt av dem. I fantasin gjorde den gamla om sig själv till en miss Marple. Fast hon hade ju sett hur hon själv blev på foton. Så rynkig, så rynkig. Hon ville inte längre se på kort av sig själv. Och krämerna hon köpt hjälpte inte. Miss Marple i filmerna var inte rynkig. Kanske hade den skådespelerskan haft råd med dyrare krämer. Eller lyft sig som drottningen.
Ibland undrade den gamla hur man skulle se ut i himlen, om man skulle ha kvar sina rynkor. Hon tänkte ofta på himlen. Inte visste hon hur där skulle bli. Vad inte öga sett. Men hon litade ju på Jesus som sagt att han skulle bereda rum. Den gamla hade alltid litat på Jesus.

Kanske bäst att gå ut igen. Hunden ville förresten ut, även om han var väldigt hänsynsfull, när inte terrierdragen tog över. Hans glädje över promenaderna smittade av sig. Hunden var av den sort som hundpsykologerna talade om som lyckliga, lydiga hundar. Han sprang lös runt den gamla som behövde sina stavar för att reda sig. De vandrade den gamla gärdesvägen. På ena sidan ett sädesfält, där syntes redan ax. På andra sidan hö. Arrendatorn hade inte slagit ännu, varför förstod hon inte. Det var varken klöver eller timotej utan ett gräs hon inte kände igen. Det var mycket den gamla inte kände igen längre. Inte var det som förr. Fast några av de gamla blommorna hade kommit tillbaka. I kohagen växte på nytt både blomsterlin och hönsbär, alldeles som när hon var barn. Och björnbärsbuskarna blev bara fler och fler. Och flera sorter fanns det. Både med rosa och vita blommor.
Det var gott med sommar tänkte den gamla. Då kom barn och barnbarn på besök, bodde ibland flera veckor i huset som de byggt bredvid den gamlas hus. Hon tänkte ofta på hur många människor som fanns i hennes familj, en sådan gåva. Inte minst det yngsta barnbarnet. Skulle hon få se honom växa upp? Kanske följa honom några år. Skulle han känna i sin kropp att han suttit i sin farmors knä och blivit älskad?
Fick hon leva några år till, och reda sig så hon kunde bo kvar i sitt hem då skulle hon plocka bär till honom. Smultron och hallon och mullbär som hon plockat till de andra barnbarnen. Fast då hade hon orkat ta med dem ut i markerna. Nu hade hon sett till att det växte bär i överflöd i och runt hennes trädgård. Hon skulle kunna bjuda barn och barnbarn på smultron och grädde. Alldeles som när barnen var små och de varje sommar var någon månad i Ringamåla i Blekinnge.
Den gamla tänkte ofta på Ringamåla. På smultronängarna mitt inne i den djupa skogen. På orkidéerna och linnean och alla de små sjöarna. Det växte murgröna i Ringamåla så det hade hon planterat på mannens grav. Och hon tänkte ofta på sommargyllingen som barnen och hon såg en gång på en av sina smultronvandringar. Den gula fågeln mot en grön grantopp. Den skulle hon aldrig mer få se. Det är vackert i Ringamåla, men det var ju här hon hörde hemma. Om hon bara skulle kunna reda sig. Och om bara inte ena vristen värkte så.

Bäst att vila en stund. Sen skulle hon kunna arbeta en stund igen. Kanske skulle hon kunna släpa bort slyet som låg och väntade på presenningen.
En annan dag skulle hon fortsätta med häcken. En gång hade hon fått en lapp från sopbilen att häcken var för stor. Så lade den gamla sig att sova och hunden rullade ihop sig bredvid henne. Och på nattduksbordet låg boken Drömmen om Elim.