Det var ord som sades, löften som innerligt delades ut hejvilt och hjärtslag, du kära- glödheta nätter tillsammans med dig, som gav mig nästintill multipla hjärtattacker innan jag föll i rofylld sömn, ihop med dig. Det var du, jag, vår pirrande extas. Minns du den tiden? Hur galna var vi i våra hjärtan, som vi strulade oss fläckiga eftermiddagarna igenom på snåriga ängar och rymde ut i skogen med raketer under en tänd stjärnhimmel; som om en färgburk hade spillts ut i det mörka intet, nyanser virvlade ovan våra glimmande ögon, och månen log.
Vi klippte av varandras livlinor, jag dog för dig, baby- och du för mig!
Men dagen kom, den bittra morgonstund jag tog avsked på kajen. Du skulle inte stanna, och det visste jag! Men jag ville bara att festen skulle fortsätta, fortsätta som i en dröm. Vid ena sekunden svimmade jag till. Kort efteråt öppnade jag ögonen, men något ludd hade täckt för min sikt (men insåg snabbt att det var mina egna tårar som börjat svämma)
Jag föll i storgråt. Bland det mullrande ovädret, i den dimmiga horisonten, blinkade en lanterna.
Bakom mig ropade någon, med en barsk röst, ”Vänd nu om, hon seglar åt sin längtan”.
Helt rätt.