Jag känner mig som ett offer
Jag är ensam och lider av svår ångest
Mitt liv har bara börjat men jag tänker på döden
Ska jag angripa tankarna?
Ska jag meditera, motionera eller kanske gråta mer?
Prata ut?
Göra en långsiktig planering och öva på att meditera, prata ut och hjärntvätta mig själv till ett bättre psyke?
Jag vet inte. Det är inte mitt fel att den väg jag ofrivilligt har gått har lett mig hit. Det är inte mitt fel att ingenting funkar och att symptomen bara blir värre för varje år, vilken jag förutspådde redan innan gymnasietiden. Det är inte mitt fel att jag inte kan påverka ett skit. Men det spelar ingen roll i djurriket. För ett offer är alltid ett offer.