Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
det handlar fortfarande om dig


"Sorry love"

Det fanns något fruktansvärt vackert mellan oss, något jag inte såg på en gång. Jag trodde att du var en tillflyktsort, något temporärt, något man kan ta för att glömma något annat. Jag trodde det så länge att det till slut slet sönder oss. Jag vet att det är mitt fel och den skulden bär jag fortfarande längst in i hjärtat.

Det var aldrig på riktigt för mig, förrän det var för sent. Dina händer var händer som värmde och mitt skratt lät aldrig så klart som i ditt sällskap, men jag trodde ändå inte att det var något jag skulle komma ihåg. Jag trodde inte att ditt långa hår och dina mjuka ögon, din stabila röst och ditt sneda leende var något som skulle hemsöka mina drömmar i två års tid.

Jag känner fortfarande sting i hjärtat när jag hör de låtar vi brukade sjunga ihop i ditt kök, medan du lagade mat åt oss. Åt mig. Du var alltid så mån om att jag skulle äta något, trots att illamåendet så ofta hade övertaget. Jag minns en gång när jag låg på din soffa och frös trots två tjocka filtar, med ett snurrigt huvud. Jag minns hur jag sa att jag var så yr och du frågade om jag hade ätit något. Jag svarade att jag hade ätit en riskaka och en banan och din bekymrade blick var det mest empatiska jag någonsin har sett. Du kokade en stor tallrik pasta till mig och jag fick inte i mig mer än tre skedar. Men det gjorde inget. Det räckte. Jag var alltid tillräcklig i dina ögon.

Jag minns hur du knöt dina händer när mitt ex ringde och frågade om jag hade träffat någon ny och jag sa ja. Han kallade mig äcklig och du hörde hur hans röst fick min kropp att gå isär, hur ordet fick hela mig att spricka och blöda. Jag minns hur du hela dagen gick runt och var förbannad och gjorde allt för att övertyga mig om att jag var det finaste som fanns. Aldrig äcklig, aldrig smutsig. Aldrig trasig. Inte för dig.

Ett halvår efter att vi hade gjort slut, nej, ett halvår efter att jag hade totalt krossat allt som var oss, började du prata med mig igen. Det hade varit så tyst. Det hade varit så fruktansvärt tyst att jag låg och skakade i min säng flera kvällar i veckan för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hur jag skulle klara mig. Hur jag ens skulle överleva vintern. Du började prata med mig igen och en dag senare fick jag vila min näsa i det där mellanrummet mellan din axel och din hals. Det där mellanrummet jag brukade älska.

Du såg mig aldrig som en sjukdom. Du såg mig aldrig som ett projekt, något som behövde fixas till, något som behövde restaureras. Du såg alltid bortom allt det, du såg det fantastiska i mig, du hörde det fantastiska i mitt skratt, du lät mig alltid prata till punkt och jag kände aldrig att jag tog för mycket plats i ditt sällskap. Jag visste snarare att du ville att jag skulle göra det, jag visste att du uppskattade att jag ställde frågor som det inte finns några svar på, jag visste att du tyckte om när jag tänkte.

Jag har fortfarande en handskriven lapp sparad i min minneslåda från dig. Det är en ja-nej-kanske-lapp, där du har frågat om jag ville gifta mig med dig. Jag ringade in ett ja och du satte upp den på ditt kylskåp och lät den sitta där i flera veckor, tills jag smög med den hem och sparade den. Jag vet inte om jag någonsin kommer att slänga den.

Jag tror att vår kärlek blev för mycket för oss båda, då när vi så gärna ville försöka igen. Då när vi skrek på varandra, för att vi inte visste vad vi annars skulle göra. Då när vi visste att vi hade tagit sönder tilliten, men så gärna ville att den skulle kunna byggas upp igen. Då när allting hade gått till spillo, men vi fortfarande älskade varandra så intensivt att vi inte visste hur vi skulle hantera det. Då när det brann i mig bara du rörde vid mig, då när det var fucking fyrverkerier när våra läppar möttes och då när vi till slut insåg att vi blev ett gift för varandra.

Jag drömmer fortfarande om dig ibland. Jag saknar dig fortfarande ibland. Det är inte så att jag gråter. Men när jag har druckit ett glas vin för mycket och är på väg hem till en tom lägenhet är det alltid dig jag tänker på. När jag cyklar förbi vägen som leder till din lägenhet sticker det alltid till lite inombords. När jag pratar om mina ex med en kompis och jag inser att det är din födelsedag, när jag ser någon på stan som liknar dig, när jag hör en röst som brukade tillhöra mig, men som inte gör det längre. Då. Då sköljer saknaden över mig som en tsunami och jag måste hålla i mig i något, eller någon, för att inte tappa balansen.

Jag önskar ibland att jag kunde ringa dig, fråga hur det är. Fråga om vi kan ta en kaffe, som jag frågade första gången vi sågs, bara vi. Men du har någon annan att längta hem till när du har druckit ett glas vin för mycket och jag tror att mitt nummer fortfarande är blockerat på din telefon.

Jag saknar dig fortfarande ibland. Det var på riktigt, även om jag insåg det alldeles för sent. Förlåt.




Prosa (Kortnovell) av julia.s
Läst 404 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2016-07-10 20:54



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

julia.s
julia.s