Regnet föll i stora, tunga droppar. Det ångade från marken, som en grå dimma som vilade över vägen . Den gamla var ute med hunden och regnet var inget bekymmer. Hon hade inte brytt sej om att ta på några regnkläder, inte ens en jacka. Visst blev hon blöt men det kändes bara skönt. När hon svängde in på vägen bredvid den gamla kohagen kände hon doften från stora snår av kaprifol och hörde en duvas vemodiga budskap. ” Du tog mina sju du..” och alltsammans blev som en sommarens egen symfoni. Då kom minnet av den gången, ja minnena kom ofta nu för tiden, minnet av den gången hon var liten och sprang nedför gärdesvägen och det regnade så väldigt så hon tänkte att änglarna nog satt uppe på de mörka molnen och slängde ned regn med skopor. Och den gamla mindes.

Den lilla flickan sprang så snabbt i regnet, som om hon jagade det och vattnet rann i floder. Den lilla visste att om hon kom ned i svackan så skulle det kanske ha bildats en stor vattenpöl, då skulle hon kunna bada där. Den gamla tänkte på hur hon som barn alltid önskade att en dag när hon vaknade och såg ut över gärdena så skulle hon se en sjö där. Men nu var hon över åttio och ännu hade inte sjön uppenbarat sig och inte kunde hon längre springa nedför gärdesvägen. Det var konstigt ,tänkte hon . När man var liten så lärde man sig fler och fler förmågor, nu när hon var gammal så tappade hon dem. Men än så länge så kunde hon ge sig ut i markerna, bara hon inte glömde sina gåstavar

Den gamla fortsatte hemåt . Hunden kom plötsligt och gick vid hennes sida, också han nöjd med upplevelserna på promenaden. Vad minns en hund? Förstod han duvans budskap i det ljumma regnet? Brydde han sig om den doftande kaprifolen, då gräset var fyllt med trevliga budskap från traktens hundar? Men hela hunden visade glädje och tillgivenhet och sökte ögonkontakt som om han ville säja något.

Regnet fortsatte hela vägen hem, den gamla och hunden blev båda genomblöta. Det ljumma regnet skulle nog hålla på en stund till. Ihållande regn brukade det talas om i väderrapporterna. Men den gamla var glad , som man blir när man blir påmind om lyckliga upplevelser.
Som om varje barndom , hur den än ter sig, har ett stråk av lycka.

Ja, regnet fortsatte, samma ljumma regn. Och den gamla kände helt plötsligt hur allt smälte samman till en enda stor lycka. Hon levde. Hon levde och ännu en gång var det sommar och regnet kändes som en välsignelse och de tunga, ljumma dropparna gjorde henne väl. Och hon var tvungen att stanna ett ögonblick och tänka efter. Visst hade hon tagit på sej baddräkt den där gången. En lilaröd baddräkt i ylle som brukade hänga uppe på vinden. Så var det nog. Hon hade ju alltid älskat att bada även om hon inte fick gå ensam till sjön när hon var liten. Det fick hon inte nu heller. Då var det mamma som förbjöd, nu var det barnen. Men gå ut i regnet kunde ingen förbjuda. Inte då, och inte nu.

Och ingen behövde ju få veta hur blöt hon blivit!