på marken satt
tvingad ur vind
min eviga natt
då när skymningen faller

kolsvart tänker
i glasklart rus
stympade toner
bak ryggen döljer

solen sköljer
vid mötets stund
korsande blickar
vid fallande grund
min

mina motsvar hesa
likt tårar sköra
minnen
av kommande resa

vid minnenas grind
senor sträcker töjer
mot mörkret höjer
blicken

dig detta förnöjer
skrikande hopp
flyende jag
ur längtans lopp
i den bleka färgton
du stänkt på min kropp

vägen bort så kort
dock gruset är mitt
ett korn för var gång
jag nynnat din sång
bakom dimmiga galler
min stjärna faller
och raderar mitt hopp

endast ett korn för var gång
min natt blivit lång
och din pensel gjort sitt
du andades svart
och målade mig

i saknad av vitt