Kvällens djupröda västhimmel
nästan gömd
bakom de mörkblå tjockmolnen
genomborras av gyllene solspjut
som når ner
till havets långsamma andning
och tänder den gnistrande marelden
Saltvinden vaggar sakta
den alltid böjda strandtallen
med rötter djupt sökande
i trånga bergssprickan
vid den släta rödgraniten som återskänker
den gångna dagens värme
De rundslipade sandkornen
evigt tröstmjuka mellan mina fingrar
I ett ögonblicks lugna lycka
finns inte tiden