Mina sländor i alla dess färger är det vackraste jag har,
men många dagar, allt fler nätter, sörjer jag att inte fler är kvar.

Ty sländor, måhända ljuva, var inte skapta för att vid jordelivet dröja,
lämnad här blir jag, gömmandes bakom en ansträngd lyckas slöja.

Ett fåtal tappra sländor surrar ännu i en glasburk på mitt nattduksbord,
och det är mot deras vilja jag dem ännu behåller vid min nivå på jord.

Jag antar att jag räds den dagen då även dessa sländors silverprydda vingar,
inplastade kommer pryda bladen i boken där alla mina andra minnen simmar.