2015-01-13 
"Släkten är värst" 
Året var 1982 (1980-1981?), och jag var 12 år gammal. På den tiden, 80-talet, var barn i min ålder tillåtna att vara barn. Jag minns att jag var ute på gården och lekte, denna tidiga sommardag. Då kommer plötsligt en äldre släkting fram till mig, och vill tala om att min morfar hade dött. Hon bad mig att gå upp och berätta detta för min mamma.

Jag minns att jag blev tyst. En snabb minnesbild målades upp av min morfar. Jag hade träffat honom en gång i mitt liv. Minns inte hur gammal jag var, men gissar på ca 6-7 år. Detta var på 70-talet.

Min morfar bodde i Finland. I Uleåborg (Oulu). Han var en högt aktad och respekterad man i staden. En "businessman", med eget företag. Min morfar var en sann gentleman, och han var alltid välklädd i det senaste herrmodet. Min morfar var edsvuren tolk och översättare. Han hade en slags "sekreterarskola" i Uleåborg. Han kunde "alla" språk i världen. Kinesiska, japanska, tyska, grekiska, ja, och många fler språk därtill. Han var en mycket välutbildad man. Än idag, många år efter hans död, talas det gott om min morfar i Uleåborg. Senast 2012 (vad jag vet) skrevs det en artikel om min morfar i en av Finlands största tidningar. Min morfar. Han som var en främling för mig.

Jag har ett minne från när jag träffade honom på 70-talet, när jag var en liten flicka. Han hade med sig presenter från Finland till oss alla barnbarn. Jag minns att jag fick ett kassettband, med trumpetmusik (!), och ett par oxblodsfärgade, äkta finska skinnstövlar (som var för stora för mig). Jag har djup ånger idag, att jag inte vårdade detta kassettband bättre. Men jag var ju bara ett barn. Enda gången som jag har talat med min morfar, det var när jag hälsade på honom vid hans besök hos oss, och när jag tackade för presenterna.

Tillbaka till verkligheten. Där stod jag, med min släkting, utanför vår trappuppgång, och fick ett dödsbesked. Jag var ca 12 år gammal. Jag blev ombedd att springa upp till min mamma, och berätta om dödsbudet. Att hennes pappa hade dött. Jag minns att jag sprang upp för trapporna, öppnade dörren, och sprang in och ropade på mamma.

- Morfar har dött, sa jag.

Jag minns mammas blick. Hon var tom. Ställd. Chockad. Men hon visste redan. Min mamma har en viss förmåga att få kontakt av de döda. Hon drömmer, och i drömmen kommer de döda och tar ett farväl, eller ger en hälsning till oss levande. Läskigt. Min mamma var inte chockad över dödsbeskedet. Nej. För hon visste ju redan. Men jag såg på hennes blick, och jag förstod i samma stund vad hon tänkte. - Herregud, vem ger ett barn uppgiften att lämna ett dödsbesked till sin mamma, att hennes pappa har dött?

Denna släkting var min mormor. Vila i frid. Mormor och morfar skilde sig för många år sedan, och morfar stannade kvar i Finland. Det var min mormor som kom fram till mig, denna förmiddag, sommaren 1982, och bad mig att lämna dödsbeskedet om att min morfar hade dött, till min mamma. Jag var 12 år. Vad förstod jag?

Historien upprepade sig igen, när min mormor dog. Året var kring 2008/2009, minns inte riktigt. Vi hade kalas hemma hos oss. Mamma sitter med på kalaset. Hon har sin mobil med sig. Det ringer i vår fasta telefon i köket. Jag svarar. Det var en äldre släkting som ringde om dödsbud. Jag blev ombedd att tala om för min mamma, att hennes mamma hade dött.

- Mamma, mormor har dött. Din mor är död.

Vila i frid morfar <3

Vila i frid mormor <3 

Jag lärde aldrig känna någon av dem.

(bilden är på min morfar, året var 1911. Vet inte hur gammal han är på bilden).