Jag går till henne alldeles oavsett om jag är glad eller ledsen, och alltid har jag lämnat hennes omfamnande trygghet med en varmare, renare känsla än när jag gick dit.

Den ljuvliga melodi som hörs varje gång en av de böljande lockarna kapas. Den viskande, obeskrivligt vackra stämman som jag omöjligt kan värja mig från.

Hennes hud som smakar salt och dom stora djupblå ögonen där jag kan glimta ett vetande som ingen människa i världen kan uthärda.

Jag älskar henne fullständigt för att hon finns för mig villkorslöst, och även om frågorna jag kommer med är så barnsligt dumma att hon med ryggen mot mig kärleksfullt himlar med ögonen.

Mållös kan jag betrakta hennes vackra yttre, samtidigt som jag är medveten om hur mycket hon gömmer där inne. Fullt med liv och drömmar men med lika stora delar avgrundsdjupt mörker dit jag är oförmögen att ta mig.

Jag behöver henne så, men inser att hon inte har varken längtan eller behov av mig. Med hennes likgiltiga tillåtelse förlorar jag mig i hennes heliga vishet, där jag kommer att förbli tills jag inte längre är.