2015-08-02

En gång i tiden inbillade jag mig att jag var kär. När jag var yngre i tonåren, visste jag inte vad kärlek var, men ändå slängde man sig med ord som att "jag älskar honom". Svar nej, flicka lilla. Det gjorde du inte alls. Det var blott tonårskärlek. En crush.

Sedan lite längre fram i tiden hade jag två relationer (givetvis inte samtidigt), på totalt 17 år tillsammans Var det äkta kärlek? Svar nej! Visst, jag gifte mig med en av dem, men det var inte kärlek. Vet inte varför jag gifte mig. Kanske var det bara för äventyret, upplevelsen? En kick som satte in. Inte vet jag. Det var f.ö. jag som friade. En ren impulsgrej över en stor middagsbjudning hemma. Vad jag vet idag är att jag avslutade denna relation pga att jag kom till insikt att det inte fanns några känslor i relationen. Det fanns inget äkta.

Vi levde under samma tak, men var totala främlingar för varandra. Vi var inte rätt för varandra. Jag levde ihop med en man som jag inte hade känslor för. Jag "vet" att detta låter helt knäppt och sjukt, men det är sanningen. En del kanske menar att jag gifte mig för pengar. Hallå, vem som helst kan skaffa kreditkort och ta lån. Jag gifte mig absolut inte rikt. Fanns inga pengar att hämta där. Jag levde och bodde bra. Ett fint hus, med plats för många. Och huset vi bodde i, tog vi banklån för, precis som alla andra gör. Vem betalar ett hus kontant liksom? Bilar är leasade och resor betalas med kreditkort. Så var det. Så är det.

I en äkta relation, med sann kärlek, så tar man hand om varandra. Man ser till att hålla kärleken vid liv. Ömhet, passion, närhet, komplimanger och kommunikation. Man vårdar relationen och är älskvärd. Pussar och kramar och tar hand om varandra. Något sådant fanns inte i mitt äktenskap, eller f.ö. i den tidigare relationen.

Man är alltid två som träter - det är ingen lögn utan fakta! Och nu i efterhand vet jag att jag tog ett fel beslut i att gifta mig. Jag älskade inte honom. Visst, känslor fanns, men det var inte kärlek. Jag slösade bort 17 år av mitt liv, på att leva ihop med män (2 st olika) - 7 + 10 år) som jag inte älskade med sann kärlek. Jag var väl omogen och förvirrad och visste inte bättre. Jag var vilse i livet. Det var inte jag. Det vet jag nu i efterhand.

Jag vet fortfarande inte vad sann kärlek är, då jag inte upplevt den än. Jag har tangerat känslan. Jag har inbillat mig känslan. Jag har trott att jag älskade, men det var fel. Jag ångrar dock ingenting. Jag ångrar ingenting bakåt i tiden. Jag älskar dessutom mina två barn över allt annat på jorden. Ni två är det bästa som någonsin hänt mig! Och ni är äkta kärlek. Tider bakåt har format mig till den person som jag är idag. Utan livet bakåt, hade jag inte vart den kvinna som jag är idag.

En stilla undran faller över mig ibland. Kommer jag någonsin få uppleva äkta kärlek? Vem vill ha en 46-årig, ADHD-diagnostiserad kvinna till sin partner? Vem vill ha en kvinna som mig, med det livsbagage som jag har? Ingen man vågar ta det klivet in i min värld. Jag har för stark personlighet (och vissa dominerande egenskaper), och min aura kanske är anledningen till att jag knuffar iväg män. 

Jag är världens bästa kvinna och partner - med den rätte. Jag har mycket kärlek i mig att dela med mig av till dig. Jag är dessutom trevlig, rolig och snäll. Jag kommer att vara din bästa vän - för alltid. Och vad beträffar Facebook om jag är i en relation: Svar nej, då kommer jag inte sitta där och skriva massa saker från mitt privatliv till alla, på samma vis som jag gör nu. Den tiden ska jag ägna mig åt med dig. Dock är jag som jag är - poet, konstnär och amatörförfattare med ADHD. Och en kvinna full av åsikter. Så jag kan ju inte sluta med min hobby.