bland splitter och skärvor skriker hon tyst

i en saga där håret spyr och vinden vänder bort

på en blomsterpromenad där rötterna blöder

hon växer ihop vrider runt vänder ut

sjunker in

och på väggarna lyser rött

hennes sprickande ådror



nariga fingrar som skär utan tryck

sandpapperkyssar i gråtande ryck

dessa utsvultna stenstänkta grenar

under vatten förtryckt

utskrattad hånad

där hon står tills hon faller

i den djupaste grund

ibland slott och koraller



mot natten hon drömmer

om ett mässande glåpord bland lögner och böner

mot morgonen nalkar

ett golv utav skalkar

som skär mer än när

då de stinkande sura i glömskans gränder

i svarta tårar jäst

ett verk utav sprucken hud

utav ögon vid skärseldens stränder

hon tuggar tyst

trots hennes mungipor gråter i stickande bränder



och i mörkret stirrar



ett öga av mosaik