Jag ville jag bar en rustning så hård
att sorgen ej tränga därin.
Jag ville jag bar en rustning så tät
att svekfullhet ej nådde mitt sinn.

Men mitt pansar är mer som en fiskares nät,
med öglor stora o vida
Och inget av ondo o svärta det stoppar,
och själen min fortsätter lida.

Jag ville jag bar en rustning så ljus
att den lyser upp det hjärta den skyddar.
Med sol i mitt inre och hopp i mitt bröst,
min kantstötta själ till slut får tröst,
och kraften åter inrusar.