Jag känner som så att jag vågar skriva precis så som det känns i ensamheten. Alla tankar som man har inom sig, men som man kanske inte alltid sätter på pränt, eller ens berättar öppet för någon. Jag försöker att inte "censurera" mig, när jag vill skildra hur ensamheten egentligen känns. Hur man tänker och resonerar och bollar med sina tankar. Jag vill nå ut och beröra och få en igenkänningsfaktor på det som jag skriver. För jag vet att jag inte är ensam om att känna de tankar som jag bär på, och att många kan känna igen sig i det som jag skildrar i mina texter.

Ensamheten måste synliggöras. Vi är många ofrivilligt ensamma människor här bakom våra skärmar, och ju längre tid som vi är ofrivilligt ensamma, ju sämre mår vi i vår ohälsa. Varför vi är ofrivilligt ensamma, beror inte enkom på andra. Nej, jag säger inte att det är andras fel. It takes two to tango, som det heter. Men jag tror att ju längre tid som man är ensam, ju mer låser man sig i social interaktion. Detta gör man inte frivilligt och medvetet, utan ens agerande beror på att man helt enkelt har varit ensam för länge. Och kanske är det även så att man har blivit sårad och/eller sviken av andra människor på livets resa alldeles för "ofta" (allt är relativt), och därför är man mycket reserverad för kontakt med nya människor. Detta trots att man inget hellre vill än att frigöras från sina ensamhetskänslor i ofrivilligt utanförskap. Vem säger nej till vänner och ett fungerande kontaktnät liksom....men vågar man tro på att dessa verkligen stannar kvar, och att man kan lita på de människor som man har börjat att komma nära.

Jag saknar en vän, eller några vänner, som jag kan hänga med, och prata med om allt. Vänner som finns i vått och torrt. När man ser andra människor på nätet, när de interagerar med sina vänner, kan man inte låta bli att känna ett uns av avundsjuka faktiskt. Och då kanske man blir bitter i tankarna. Tyvärr. Men det är så vi människor kan fungera. Men som jag skrev, it takes two to tango, och det ligger inte bara på en person att hålla kontakten. Vänskapen ska vara i dialog, och inte monolog. Men har man varit ensam för "länge", så är det kanske så att man känner oberoende av andra människor, trots att man vill ha vänner. Men man kanske är problemet själv (eller delaktig iaf), om man rannsakar ens eget beteende.

Om jag tänker efter, har de flesta av mina interaktioner i kommunikation handlat om mig. Jag pratar non stop om mig, bara om mig och mig och mig. Men du frågar ju och undrar, och jag svarar. Och du lyssnar, för du har sagt att du så gärna lyssnar. Och jag pratar vidare, och tänker inte på att samtalet bara blir om mig och mitt liv. Och du kanske inte får en syl i vädret, men detta beteende är inget som jag gör medvetet. Jag har varit ensam för länge. Kanske är det även så att min ADHD har del i mitt beteende. Hela min livsresa har del i mitt beteende. Förstår du inte? Det som jag måste träna på nu är att lyssna på andra. Att släppa in andra människor, och inte få samtal till att fokusera på mig. Jag gör inte detta medvetet! Men jag har aldrig varit en frågvis person, som rotar i andras liv. Det skall komma naturligt i samtalet.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag kanske framstår som en egoperson. Jag lovar, det är jag inte. Jag vill inte framstå som en martyr nu, det är inte min avsikt. Jag vill inte vara en martyr och ömka mig själv, även om det kanske ser ut som det! Jag vill bara ventilera mina tankar och känslor hur jag känner. Det är märkligt ändå, att det allt som oftast ändå blir fokus på mitt liv. Konstigt. Men, jag har aldrig haft nära vänner, och jag har varit ensam alldeles för länge. Ensamheten har format mig till den kvinna som jag är idag. Jag jobbar på att bli en bättre människa och kvinna.

Jag rannsakar mig själv och kommer till insikter. Jag är inte perfekt. Förlåt. Jag har blivit formad till en social ensamvarg, och det är i den livsfasen som jag är i nu. Men, frågar du mig en massa frågor, får du svar. Du får massor av svar, för jag kan prata i oändlighet. Det är väl den biten som jag får jobba mer på, att upphöra med att prata om mig och mina trauman och mitt liv. Men även om det vore så att jag verkligen är den där kvinnan som är egotrippad och självcentrerad, är jag inte värd att bli lyssnad på då. Kanske ska jag lära mig att hålla käften, och sluta upp med att vara så öppen om mitt liv. Varför pratar jag så mycket? Jag vet inte. Jag är en social och öppen kvinna, men har svårigheter i att behålla människor omkring mig. Jag är empatisk, men har svårt för att lyssna och jag avbryter ofta den som talar. Detta är den kvinna som jag har formats till att vara, och jag menar inget illa med mitt beteende, och jag jobbar på att bli en bättre människa. Vad mer kan jag göra? 

//Wikipedia: Egocentrisk: som främst tänker på sig själv och kanske anser att det mesta och viktigaste berör en själv. Hen verkade lite egocentrisk.//

Svar nej! Jag anser verkligen INTE att jag är viktigare än andra. Kanske är det så som jag uppfattas, men jag är INTE egocentrisk. Jag har fel och brister, och jag jobbar på detta. Världen kretsar verkligen inte bara kring mig. Om du tror detta om mig, då tror du fel och har fel uppfattning om mig! Och, nu är det som så att vi befinner oss på min profilsida, och eftersom det är min sida, är det väldigt naturligt att min sida till stor del handlar om mig, såklart. Eller ska jag skriva om andra människor på min sida? Kalla mig för martyr, för bitter kärring och att jag är ego. Lev mitt liv som jag har levt, och känn allt som jag har fått känna.

Är det fel på mina gener och mitt DNA, eller är det ett medvetet beteende av mig? Jorden kretsar verkligen inte bara kring mig, men frågar du får du svar. Och du får svar i massor. Jag är intresserad av att lära käna andra människor, problemet är bara att jag aldrig har lärt mig hur man interagerar på bästa sätt för att behålla människor i mitt liv. Kanske beror detta på min uppväxt och min fostran. Inte vet jag. Är det mina föräldrars fel att jag är som jag är? Är det samhällets fel? Mitt eget fel? Jag ska leva vidare och rannsaka mig själv, men kom ihåg: Ingen människa är felfri. Se där, att jag alltid lyckas till att få det att handla om mig, mig och mig. Alltid. Ber om ursäkt för det. Eller, varför ska jag be om ursäkt för min existens och för hur jag är?  Jag är ledsen över att jag inte kan vara en sådan vän som du önskar, men mitt beteende är inget medvetet val. Det är bara sådan som jag är. Jag är inte "van" vid att ha vänner. Är van vid att alltid klara mig själv och stå på egna ben.