//Kanske är det så, att jag inte har tänkt igenom denna text ordentligt. Det är möjligt att jag fokuserar från kontext, eller att det bara är ett evigt pladder och mummel om både det ena och det andra, som egentligen kanske borde ha haft mer textrader för att förtydligas till någon nivå av förståbarhet....I don´t know.... Hallå: Jag har ADHD. Min värld är kaos i impulsivitet och spontanitet (och känslor!!!), där jag inte har en röd tråd. Eller, den är där någonstans, bland alla andra trådrullar ^^ Det är väl det som blir ditt problem då....// 

Vad har offentligheten med att göra med mina innersta och utlämnande känslor och tankar? Varför blottar jag min inre blomma för er? En av de mest förbjudna handlingarna som man kan göra, är att lämna ut sig själv helt och hållet. Att visa vem man är. De flesta vågar inte vara så innerliga och öppna. Jag påstår att de flesta inte är helt hundra ärliga i sin skepnad av existens, utan bakom masken döljs det flera lager av outtalade åsikter och tankar. Oftast håller vi inne med de mest innerliga och sårbara tankarna. Det är inget man talar öppet om (så säger samhällsnormernas lag iaf), för once you have opened up, you are doomed.

Många tror säkerligen att jag inte har något kvar att ge, till denne någon som kanske, eventuellt och möjligen, om jag vill, blir min Prince Charming, eftersom jag blottat så mycket av mitt innersta för i redan. För er anonyma och bekanta och kända. Men åhjo, här finns mycket kvar att ge. Ni känner inte hela mig, bara för att jag lämnat ut mycket av mina sårbara och högst privata tankar om mig själv här i etern. Istället för att slänga in mig i ett fack, utifrån vad jag har lämnat ut av mig själv, och vad ni har fått för uppfattning och tolkning av det skrivna ordet, borde ni inse att det finns ett djupare hav i mig, som ännu är outforskat. Jag har inte lämnat ut hela mig.

När jag ibland läser texter, statusar och inlägg som ni skriver och postar i sociala forum, läser jag mellan raderna. Ni uttrycker en åsikt, en reflektion, en tanke, som kommer från ert sanna djup, men ofta vågar ni inte öppet stå för det där innersta och sanna om er själva, och därför avslutar ni allt som oftast ert inlägg med en smiley eller "ha, ha, ha". Detta för att tona ner fokus på att ni faktiskt menade det ni skrev, men ni hade inte riktigt modet inom er att stå för detta. Ni vill inte blotta er, och visa vem ni egentligen är. Jag vet att jag tangerar på sanningen i mitt påstående.

Folk i allmänhet vågar inte visa vem de är i offentligheten, dvs i sociala forum. Visst kan man både säga och tycka i det verkliga livet, bland de som är ens närmaste vänner och nära och kära, men är du verkligen alltid helt hundra ärlig med dig själv? Vågar du lämna ut dig? Nu uppstår genast en följdfråga, nämligen: måste man lämna ut sig då? Nej, självklart inte. Men ärlig bör man vara, eller hur. Många slätar över sin nakna sanning med ironi och humor, för att inte hamna i centrum för att bli placerad i ett fack. Fast i allmänhet placeras folk i fack och är stöpta mallar enligt normerna i samhället. Många vågar inte gå emot detta. Det finns otaliga tabuer som talar emot och säger "ajabaja", då fröken Jantelag knackar på ditt huvud och rättar in dig i ledet till folkmassan, som är trogna slavar under normernas lagar. Rätta mig om jag hävdar fel. Jag vet att jag petar på sanningen med mina reflektioner och påståenden, utifrån min livserfarenhet och kunskapssfär.

Ärlighet varar längst, och kappvändare, samt Jantelagsstöpta människor är inte sanningsenliga. Varken mot sig själva eller mot andra. Kanske en stark åsikt från lilla mig, som hävdar med mina påståenden, utifrån att ha studerat människors beteenden. Missuppfatta mig inte, jag hävdar absolut inte att det jag skriver är vetenskaplig fakta, men jag petar nära nog på sanningen. Jag vill också förtydliga, eftersom jag känner på mig i skrivande stund, att eventuella betraktare av denna text nu himlar med ögonen och kanske tänker: "vem tror hon att hon är". Jag tror inte att jag är någon. Jag vet att jag ÄR. Och när man ÄR, är man i insikter och sanning. Men resan av insikter har ännu inte nått sitt slut. Här finns mer sanning att gräva i, och nog ska jag gräva. För jag tänker på det bästa för mig själv. Och framför allt: jag ÄR ärlig.

Observera dock att jag inte påstår att du ljuger, varken för dig själv eller för andra i din omgivning och offentligheten. Jag säger bara att du dämpar sanningen, och att du inte är helt hundra modig och ärlig mot dig själv. Våga och vinn!