Vi var en familj.
Sorgesam och sammanhållen.
Det växte träd på vår tomt.
Till slut föll löven till marken, prasslande.

Jag var rädd, rädd… rädd för rädslan.
Frös. Fastfrusen –

Ja visst! Kanske ni älskade mig? Mig.
Jag som nästan inte fanns.