Det är mer än 19 år sedan som jag skrev min första insändare i lokalblaskan, men den är lika aktuell än idag!

Texten uppstod i min dröm. Jag vaknade på natten, och ”såg” hela inlägget framför mig. Varje ord, varje rad av åsikter visualiserades upp framför mig, och jag satte mig upp, tände lampan och greppade tag i mitt anteckningsblock och penna och började att skriva ner varje lydelse som jag drömde om.

Dagen efter, när jag vaknade, läste jag igenom det jag hade skrivit på natten. Det var tur att jag skrev ner orden, då jag inte mindes min dröm helt klart. Det brukar man inte göra i normalfallet. Efter lite korrekturläsning, hade jag nu en renskriven ”stänkare” framför mig.

Då återstod bara modet att våga skicka in den. Jag skrev under insändaren med mitt riktiga namn, och vek ihop den i det frankerade kuvertet, och därefter promenerade jag ner till en postlåda, och postade iväg den. Känslan var överväldigande nervös. Jo, jag var nervös, för texten var stark. Jag kände på mig att OM min text publicerades i "lokalblaskan", skulle reaktionerna inte låta vänta på sig!

Jag var nog 27 år gammal när jag skrev denna insändare, och jag skickade in den till ortens största dagstidning. Jag fick utstå en hel del utskällningar av folk pga innehållet i texten. Bl.a. av min dåvarande pojkvän, vars far var egenföretagare i staden. Han (min dåvarande pojkvän) kom hem till mig samma dag som insändaren var publicerad, och skällde ut mig efter noter. Jag fick veta att hans pappa var vansinnig på mig. Jag var alldeles frågande, och förstod ingenting. Varför denna heta och aggressiva reaktion?

-Hur vågar du skriva något sådant? Min dåvarande pojkvän menade på att jag borde ha tänkt på hans familj. Hur folk ska ta det, då han är tillsammans med mig. Jag minns att jag tittade på honom, och bara ruskade på mitt huvud.

-Jag skriver väl vad jag vill, och behöver inte be varken dig, eller din familj om lov om jag har något att säga. Jag har rätt att ha åsikter, och om jag vill offentliggöra dessa åsikter, oavsett din pappa är företagare eller inte, är det mitt eget val. Jag skriver väl inte om din pappa heller. Eller tar han det personligt? Är han en ”sådan” arbetsgivare?

Jag skall tillägga att under våra år tillsammans, kände jag mig aldrig riktigt välkommen i hans familj. Kemin som låg i luften bevisade detta. När vi något år senare förlovade oss, emottogs inte detta med särskild glädje av hans familj och släkt. Det blev inget firande, eller några grattiskort, som är brukligt när ens barn förlovar sig. Jag kände att det var ett mycket märkligt beteende. De var ”konstiga”, och stelbenta. Ja, ja, detta var en sidoanekdot till historien med min insändare.

Tillbaka till kontext:

När jag kom till skolan, var mottagandet inte särskilt glatt. Några klasskompisar skällde ut mig, och jag minns särskilt en kvinna, som var helt vansinnig på mig pga min insändare! Vilka reaktioner det blev haha Detta var dock inte första gången som denna kvinna blev arg på mig. Jag tror att hon hade ”problem” med sitt temperament, och med sin självkänsla. En gång hade vi fått en uppgift i skolan att framföra ett muntligt föredrag på ca fem minuter vardera. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om, men fick ett uppslag ur en tidning, som jag satt och bläddrade i. Jag skrev en text till mitt muntliga föredrag, som handlade om kroppsideal och hur vi människor blir påverkade av all reklam som ”spottas” ut i media kring detta.

Kvinnan i klassen var en kvinna som tänkte mycket på hur hon såg ut, framför allt kroppsligt, och hon tränade väldigt mycket. Hon tänkte på vad hon åt och stoppade i sig (troligen räknade hon kalorier och levde på sallad?) i sin strävan efter att se ut som idealen i media. Jag tror att hon gjorde det.

Efter mitt föredrag, som jag även lade fram ironiskt, då jag ritade ”streckgubbar” som ”gymmade” på svarta tavlan, blev jag utskälld av kvinnan. Hon var upprörd över hur jag hade lagt fram mitt föredrag. Jag tror att hon kände sig träffad, då mitt föredrag i djupet handlade om att man ska acceptera hur man ser ut, och att ytlighet är en dygd. Jag menade på att man inte skall gå till ytterligheter med sin strävan att passa in i idealen (eller: du är ok som du är), och att ens liv inte ska upptas av dessa tankar i vardagen. De skall inte ta över ens liv. Jag tror också att hon var avundsjuk på att jag var naturligt smal, och att jag kunde äta i princip vad jag ville, utan att gå upp i vikt. Att gymma och träna har aldrig varit mitt intresse.

Jag gick på Komvux, och läste Samhällsekonomiprogrammet. Egentligen ”behövde” jag inte gå på Komvux, och läsa in kurser, då jag hade ett fullständigt gymnasiebetyg från "ungdomen", då jag tog examen 18 år gammal. På den tiden fanns det både 2-åriga, 3-åriga och 4-åriga ”linjer”, som det kallades då på 80-talet. Men 1997 fanns det en möjlighet att ta tjänstledigt från sitt arbete, ”Kunskapslyftet” kallades det. Då skiftade man plats med en långtidsarbetslös, och hen ”fick” min anställning så länge som jag var tjänstledig för studier. Meningen med Kunskapslyftet var att få ett tredje år, då alla linjer hade gjorts om till program, och att även alla program numera var treåriga, oavsett inriktning.

Jag gick klart mina år på Komvux, med fantastiska slutbetyg (toppbetyg i alla ämnen), men något tredje år fick jag aldrig. Kontentan av mina studier blev att jag numera har två olika slags gymnasieutbildningar, på två år vardera. Det erbjöds inte ett tredje år. Kunskapslyftet var inte riktigt genomtänkt.

Samma vecka som min insändare blev publicerad i "ortens dagstidning", blev jag uppringd av en man. Jag tror att det var en man, minns inte helt klart. Men uppringd blev jag, det är en sak som är säker! Hen hade läst min insändare, och undrade om jag var intresserad av att arbeta med fackliga uppdrag inom kommunen.

Till saken hör att jag redan hade ett fackligt uppdrag, eller egentligen två, då jag var arbetsplatsombud OCH skyddsombud på min arbetsplats. Jag skall tillägga att jag  INTE var särskilt omtyckt på min arbetsplats av min fd arbetsgivares mamma. Ja, hon arbetade där. När jag blev vald till skyddsombud, blev hon helt vansinnig, och sa ”över min döda kropp att "mitt namn" ska bli skyddsombud”. Detta triggade mig än mer att fullfölja mina uppdrag.

Mannen i telefonen erbjöd mig en plats i lokala LO-styrelsen, som ungdomsansvarig, samt att sitta med i styrelsen. Jag var givetvis intresserad, men minns inte i skrivande stund om jag tackade ja på en gång, eller om vi först hade ett personligt möte, där jag sedan tog mitt beslut. Sagt och gjort, nu var jag invald i LO-Facken i min hemstad, och positionerade mig som en stark kandidat inom den facklig-politiska arbetet inom kommunen. Jag var ung, 27 år gammal, ensamstående mamma, numera arbetslös (blev uppsagd efter att mina Komvux-studier var klara), lågutbildad, "fattig" och kvinna. Dessutom intelligent, och med skinn på näsan, samt att jag vågade stå för mina ord.

Tiden gick, och jag blev mer och mer aktiv i denna verksamhet. Jag blev vald till vice ordförande i "Ortens" ”första” S-facklig/politiska styrelse på årsstämman (inte att förväxla med Socialdemokraternas styrelse och organisation i staden. Detta var en förgrening, och underställd S), och jag (och ”mina” yngre medarbetare) var ute på uppdrag (Skolinformatör) runt på skolor och informerade om Facket. Vi besökte även företag i kommunen, för att både informera och stämma av att semesteranställda på dessa olika företag hade avtalsenliga löner och rätt arbetsvillkor enligt gällande Kollektivavtal. I min roll som Ungdomsansvarig i LO-Facken, var jag närmast ansvarig att kontakta vid ungdomsrelaterade frågor (fackliga), och att samordna och att kalla till möten med de fackliga ungdomsrepresentanterna från varje facklig tillhörighet. 

Vid denna tidpunkt, var jag heltidsstuderande, ensamstående mamma, hade extrakurser två dagar i veckan (på kvällarna, 6 h totalt) och jag arbetade även extra 20 timmar varje helg under fyra månaders tid. Fråga mig inte hur jag klarade av det, men min finska Sisu har varit mycket behjälplig. Utöver mina fackliga och politiska uppdrag, hade jag även uppdrag inom min sons skola (ordinarie styrelserepresentant i Föräldraföreningen, samt underuppdrag som representant för Matrådet, Skolgårdsgruppen och dessutom var jag sekreterare, och hade en sidouppgift att ta fram en ”Lathund” för Klassföräldrar, vilket jag även själv var.

Jag var även ideellt aktiv inom idrottsrörelsen, då min son spelade fotboll, där jag var ordinarie styrelserepresentant, samt aktivitetsansvarig i den föreningen. Jag tror att jag totalt hade tio (!) olika ideella (obetalda) styrelseuppdrag under denna tid (en treårsperiod). Jag har bevistat många möten, haft flertalet fysiska uppdrag och skrivit otaliga mötesprotokoll och andra dokument, samt ansvarig för olika områden inom det fackliga och politiska arbetet.

Den 1 maj, gick jag ”Första Maj-tåget”, tillsammans med mina medarbetare i ”Ungdomsgruppen” från LO-Fackens lokala styrelse. Vi hade gjort skyltar, med texter som visualiserade ut vad vi hade för budskap. Ortens dagstidning fångade mig på en bild, som kom med i tidningen dagen efter. Jag är en riktig ”linslus”.

Vid tidpunkten för mitt uppdrag inom LO-Fackens lokala styrelse, fanns en annan kvinna med, som var äldre än mig. Hon och jag kom aldrig helt överens med varandra, då personkemin inte fanns mellan oss. Hon hade agg mot mig redan från första dagen som jag blev invald. Jag vet inte riktigt varför, men kanske var hon avundsjuk på min ungdom och min drivkraft och att jag var i centrum, och inte hon. Jag kan bara spekulera om anledningarna, men jag känner obehag än idag när jag hör hennes namn.

Hon var en riktig besserwisser, och var alltid snarstucken och aggressiv i tonen mot mig, när jag ibland var ”tvungen” att ställa rådgivande frågor till henne. Hennes avoga inställning och negativa bemötande gentemot mig, ledde till att jag allt oftare undvek att fråga just henne om råd. Det blev rutin att undvika henne. En jävla bitch var hon. Om du läser här nu: Var så god ^^ Åren har gott, och jag bryr mig inte vad du anser om mig! Jag är en stark kvinna, och inte bitter som du tycks vara. Om du hade varit lite mer trevligare i din framtoning mot mig, och bemött mig på ett mer trevligare vis, då hade jag inte behövt skriva denna text om dig. NU är jag ”Bitchen”, och jag gillar inte dig (vet flertalet i kommunen som tycker som jag).

Det blev valår, och aktiviteten var högre än vanligt. Återigen drömde jag om en text, som jag skrev ner på natten. Även denna skickades in till Ortens dagstidning, och kan ni tänka er, texten blev publicerad! Texten var inte underskriven av mig som privatperson, utan som representant för den lokala LO-Fackens Ungdomsgruppen, eftersom jag var Ungdomsansvarig i styrelsen.

Texten handlade om rösträtt, och att det var viktigt att gå och rösta. Ortens dagstidning var lite finurliga, då de satte en bild till texten vid publiceringen, och bilden föreställde INTE mig, utan det var en bild på en okänd kvinna, som låg i soffan med en dagstidning framför sig, som föreställde dagen efter valet, med Moderaterna på första sidan. Ortens dagstidnings reporter tyckte nog att hen var ”rolig”, som valde just den specifika bilden till min text, som var i socialdemokratisk anda. Totala motsatsen i åsikter.

Under våren, ett kort tag efter Milleniumskiftet, fick jag uppsöka läkarvård, då jag drabbades av plötsliga magsmärtor. Jag låg dubbelvikt, och var helt utslagen. Min dåvarande man, som jag dejtade med under denna tidpunkt, körde mig till Vårdcentralen, där det konstaterades att jag hade magkatarr, dvs stressymptom. Jag var helt slutkörd, och hade tagit mig ”vatten över huvudet” med mitt samhällsengagemang inom den ideella folkrörelsen. Mina tio uppdrag i de olika styrelserna, samt mina heltidsstudier på Komvux, och att jag var ensamstående mitt i allt det här, samt att jag även arbetade 20 timmar extra varje helg under 4 månaders tid, hade nu gjort min kropp sjuk. Jag gick in i väggen, och blev sjukskriven.

Det var med vemod som jag satt och författade mitt brev, adresserat till varje styrelse där jag hade en representativ roll. Jag ville inte detta, då jag älskade att vara så här engagerad i samhällspolitiken. Jag ville få min röst hörd, och vara delaktig i att aktivt vara med och påverka i samhället. Detta raserades för mig, pga av min magkatarr, och jag skickade ut ett brev till samtliga styrelser, där jag avsade mitt uppdrag med personliga skäl som anledning. Tanken har farit förbi mig många gånger, där jag har suttit och funderat på hur mitt liv hade sett ut idag, om jag hade fortsatt med mitt aktiva engagemang inom denna ”världen”. Kanske hade jag haft en högt uppsatt post inom Kommunen, vem vet? Jag skall tillägga att jag aldrig har upphört med mina åsikter, men jag har inte sökt upp någon förening igen.

Ps: Jag skall även erkänna att det fanns en ytterligare anledning till att jag upphörde med mitt samhällsengagagemang, och detta var för att jag träffade en man (han som jag senare gifte mig och skaffade barn med). Nu i efterhand, vill jag nog bekänna att mötet med honom hade en stor inverkan i om varför jag släppte alla mina ideella uppdrag. Och det var ju synd, kan man tycka.  Jag borde ha varit starkare, och inte valt att göra det klassiska draget, som kvinnor tyvärr generellt gör (eller gjorde då), nämligen att "offra" min egen karriär för en mans skull. För det var exakt det som hände. Det är ju helt sinnes att jag tog det beslutet, och jag ångrar det som fan än idag....

 Bild: Privat (jag)