I barndomslandet satt vi
i vårens första backar,
åt limpsmörgås med ost
och drack solvarm apelsinsaft
direkt ur sirapsflaskan.

I det frasiga fjolårsgräset
värmde solen våra kroppar,
och omslutna av vårens
alla dofter och ljud
blev vi vittnen till
hur livet tog fart igen.

När jag tusen år senare
passerar samma marker
är de älskade ljuden kvar,
liksom dofterna och minnena
av stillheten, humlorna,
vitsipporna och tryggheten.

Men någonting är borta
och sorgligt annorlunda;
vi väntar inte längre på
att livet ska ta fart igen,
utan på att det ska börja om.