Från bergsskrevan, mot förmodan,
växer björken, späd men självklart.
Det borde inte vara möjligt,
som mycket annat här i världen -
om humlan säger man
att han bara flyger
för att han inte förstått
att det faktiskt inte går.

Men björken, som bugar lätt
och ödmjukt i den svaga brisen,
växer inte där av brist på kunskap,
nej, hon växer där för att hon vill
och för att hon måste.

Ur berget, mot förnuftet.

Jag står här med min nyfunna gråt
och betraktar henne under tystnad,
för att undvika att bli upptäckt.
När hon ändå gör det, i sena kvällen,
rasar muren och jag faller ner på knä,
snyftande mot den som lever;
Lär mig!
Lär mig!