jag har bott i hus

där väggarna hade öron

taket ögon

golvet var ett svart hål

det gällde att tassa på tå

hålla sig innanför trasmattekant


jag har levt nära faran

känt dess käftar nära

hur den svarta munnen omslöt

mina händer stela som pinnar

min kropp inte längre min

hur jag svävade emellan


jag har ändå ljusa minnen

från huset med svärtade toner

för mellan det onda fanns det goda

där ur tankade jag kraft

att orka med mörkret 

var att låta sig omslutas


för att födas ut på nytt