Fanns inget sant med det jag sa, mer än att jag visste att de skulle lyfta personen ifråga. Men sanningen är att jag bryr mig inte. Och det tär på mig att ljuga för människors bästa. Helst skulle jag inte vilja säga någonting alls. Bara sitta i ett mörkt rum och supa ihjäl mig. Producera medelmåttiga romaner, dricka billigt vin för att sedan tappa min självmedvetenhet och byta ut den mot en vidrig självgodhet. Grejen är att alla letar efter den förskönade sanningen, med andra ord inte efter sanningen alls. En författare ljuger för sig själv och måste köpa sin egna illusion om sig själv. Poeter är generellt värre för deras självbedrägeri går oftast djupare och genererar oftare en ytligare yta.

Ju mer jag ljuger för min omgivnings bästa, desto mer vill jag slår tillbaka med något ondskefullt. Den här djupliggande skrikande känslan att slå sig fri från det. Men vart ska man ta vägen? Ty de är likadant överallt. Alkohol är också ett fängelse. Processen av saker tvingar oss in i en rutin av livsstilen vi väljer , där vi tvingar oss själva att fortgå den valda vägen… för att vända om skulle kännas som en förlust. En tidsförlust, för vi har ju investerat så mycket att bli det vi blev. Jag har bytt spår så många gånger att jag ser det för vad det är… Jag tittar ut på det fina vädret och känner isoleringen.

Kommer ihåg en annan tid, och ju mer jag minns den, ju längre bort från den jag kommer desto mer romantisk och förfinad känns den. En tid av ensamhet, mörker och barer. Katatonisk fylla – medvetslöshet – spy i sömnen… THE DOORS THE CELEBRATION OF THE LIZARD – en satanistisk ritual. Fizzz… ett bolmande moln och den sataniska röda glöden från ciggen. Folk kändes som skuggor som alltid skrattade… som en mur runt mig. Allt känns så overkligt, förvirrat, så distanserat och otillräckligt…

Vaknade dagen efter, kämpande för sitt liv. Verkligheten var tillbaka och döden satt på min säng och klappade mig försiktigt på min svettiga febriga panna. Kroppen kämpar för att bryta förgiftningen, och man känner delaktigheten utav det. Man känner verkligen kroppen och sig själv. Hur hela en dansar mellan livet och döden. En så spirituell vacker och kraftfull känsla. Det porösa livet smulas sönder framför ens fötter. På golvet, de hemska kalla golvet. Måste gå på toaletten, sätter mig långsamt upp i sängen och det svartnar för ögonen. Sätter ner fötterna försiktigt på de kalla trä golvet, hur själen ryggar tillbaka. Att känns hotat, döende och på riktigt. Muntorrheten, förstoppningen, hjärtsvikten, timmar ensam med sina tankar för svag för att resa sig. Denna jävla hjälplösheten… jag saknar den. Jag vill inte leva, jag vill inte dö, jag vill vara där, dansa mellan dem två.

När folk beskriver sina känslor så tänker dem för mycket på det som är vackert med att känna. Inte varför att känna faktiskt är ett hinder, inte bara i vardagen men även för den personliga utvecklingen. Hur känslor är ett hinder där man alltid blir manipulerad med om man inte vågar möta sina känslor för att faktiskt ta kommandot över dem.

Allt jag känner nu är tomheten, avsaknaden av känslor. Ingenting är verkligt. Jag är fast i ett liv av kontroll, inte på grund av rädsla utan för att jag inte bryr mig om något. Känslomässigt död. Jag ser de utsatta och känner ingenting. Ser deras kamp utan att känna den. Den förförande galenskapen som våldför sig dem. Jag ser den och ser friheten av den. Magra sjuka svältande galenskap vacker nog för att gråta, stark nog för att skratta. Äsch skitsamma.

COVID-19 ger mig hopp.