Det huserar en mycket ensam själ innanför det mänskliga skalet. En ensamhet som är oändlig som ett svart hål. En ensamhet som är osynlig för blotta ögat men om man tittar närmare speciellt i ögonen så syns det bråddjupa djupet, ihåligheten, avsaknaden av drömmar. 

Det är en ensamhet född med, född till och så utdragen och genomgående att varje steg, andetag, dag tas ensam.

Beror det på miljön, omgivningen eller på individen själv? Att inte förstå de sociala koderna. Att ha varit med om saker under uppväxten som förstärkt det introverta och som till och med ensamheten måste användas för att hålla människor borta för att dölja familjehemligheter. 

Att bryta upp, flytta många mil till något och samtidigt lämna mycket dåligt bakom sig. Det medför ju också dubbel ensamhet. Släkten och vännerna i forna hemstaden är ju där de är och inte i den nya staden. Där ska nya vänner träffas, nya relationer bildas. Det är dock inte alltid det går. Med åren sluter sig själen efter att ha försökt och åter försökt att passa in. Inte alltid lätt på nya ställen, särskilt på mindre orter där alla redan har sitt och värnar om de egna.

Att orka. Tillslut tar orken slut. De otaliga försöken att passa in, ta kontakt, få kontakt, behålla kontakten. Som att bygga hus på lös grund. Det mest välbyggda hus rasar ofrånkomligt. Tegelsten för tegelsten tills allt är raserat, utraderat.

Det är där jag befinner mig idag. Ensam. Orkar inte. Med en insikt som svider och river och som jag vetat sedan jag började interagera med andra människor:

Jag passar inte in hur jag än gör, hur jag än är

Ett konstaterande som är sant och smärtsamt och som jag tar in och accepterar fullt ut och jag gör mig inte till mer, jag orkar inte försöka längre. Jag bara är. Ensam.