Jag sitter, ett med tomheten,
ett enda vakuum som kliar
det finns ingenting som kliar längre
bara andetag i vakuum
ingenting är svårt, inte ens det omöjliga
ändå så ler jag inte längre
så långt ifrån en kännande varelse

Känslor är ingenting som är för mig längre
bara någonting jag tittar på från avstånd
inte nära nog för detaljer, eller gemenskap
bara att det är där, fläckar som bryter ljuset

Jag kan jobba
men jag skriver hellre detta
jag kan jobba på mig själv,
men har sakta lagt ner det mesta
det fanns en dikt en gång
nära hjärtat
men den har blivit skriven för många gånger
och levt ett liv genom varje text
ett hjärta, en puls mellan varje rad
nu är det bara ord på papper

Jag har förmågan
men tappat känslan
känslor är trots allt
ett lågt slående rus
som kostar
medans en drunknar

Kanske för att jag slutat kämpa mig fram
kämpa med allt
men att leva för känslan, ÄR låg status
och lika oäkta som att låtsas
lika stabilt som fossilbränsle
och lika långsiktig som en rejäl fylla

Trötta människor trängs på en buss
ser du det också? Känner du det också?
den fattigdom
bortom pengar

en värld av mobiltelefon skärmar,
tysta tröttna hängiga nackar,
som scrollar och ugglar
ett lugnt till ett pris som ingen om twittrar
vi dricker kaffe och slås mot skuggor
och lever hatiska mot de fula vi själva skapar