Jag minns när jag hade lunginflammation. Det var 1952 på vårvintern och jag var nästan 18 år. Jag bodde i ett litet samhälle utanför Göteborg och fick åka med västgötabanan in till en läkare i staden. Vi hade fått telefon några år tidigare så mamma kunde ringa och få en tid. Min moster Elsa följde med mig. Väl i Göteborg åkte vi spårvagn och sen var det förfärligt många trappor innan vi kom upp till läkaren. Jag minns att halvvägs upp så stod det en stol .
Jag minns inte så mycket från själva besöket, bara att det var mörkt i rummet när läkaren undersökte mig och att han sade att jag hade lunginflammation. Den sjukdomen kände jag till, den hade jag läst om. Man var hemskt sjuk och sen kom man i en kris och antingen blev man frisk eller så dog man. Sänkan var hög, sa doktorn, och jag var rejält sjuk men jag skulle få en ny undermedicin som gjorde alla friska. Den hette penicillin . Dessutom sade doktorn att jag borde åka taxi från stationen, jag var för sjuk för att gå. Jag hade bara åkt taxi en gång förut, så det kändes lite märkvärdigt.
Väl hemma så bäddades jag ner igen, var väldigt trött och sov mest när jag inte hostade. Mamma eldade extra mycket i kakelugnen för jag frös trots extra filtar. Hon värmde ett strykjärn på spisen som hon sen lindade in i en tidning och satte vid mina fötter. Och jag minns att distriktsköterskan kom cyklande varje dag för att ge mig en penicillinspruta. Alla tyckte det var förvånande hur fort jag blev bättre. Febern släppte redan efter några dagar.
Jag minns också hur mamma köpte konserverad ananas till mig, för det var det bästa jag visst Men jag mådde illa, hade svårt att äta och blev förfärligt mager .
Jag har haft lunginflammation en gång till, då jag var drygt sextio år gammal, men den gången bet inte antibiotikan utan jag måste få en kur med ett annat penicillin. Och inte fick jag någon ananas.