la Scala

jag skulle aldrig få se henne igen. det gjorde inte längre lika ont men jag skulle sakna henne för just nu var det bara henne jag ville tänka på, hon kunde ge mig tröst och minnen från tiden då jag levt i frid

applåder. två rader fallfärdiga kåkar, där mellan låg jag medan regnet föll hårt mot husens plåttak och det slog mig att mitt enda verkliga sällskap var sängen av lera jag vilade i, men även om kvarteren var kusliga och ihåliga så fanns där kvarlämnade livstecken. tvättlinor, hårt spända mellan husfasaderna där kläder fladdrade blöta, men de var kvarlämnade precis som jag.
applåderna var ihärdiga och svurna att fortsätta som i en oändlig ovation, och det varma smattrande ljudet förde mig tillbaka till dekormiljöerna, kulissernas vävar och strålkastarnas heta ljus som jag träffats av när den tunga barriär av rött tyg hade halats upp. la Scala, så bedårande vacker att människor kom från hela världen för att se hennes klassiska former. bara själva parketten som utgjorde fundamentet i salongen var enastående, för att inte tala om de fem våningarna guldbeklädda balkonger. det var där inne, med ensemblens stråkar och tromboner nere i orkesterdiket och med mig som hennes starkast lysande stjärna som vi skapade underverk.
men det var inte mitt eget eller orkesterns framträdanden jag skulle sakna allra mest, det var musiken från den mörka salongen - de ljuva tonerna av tysta munnar, ackompanjerade av hundratals osynliga ögon

jag hörde den lätta, långsamma rytmen i kvinnors nakna fötter i leran. men springandes längs den vanställda gata av övergivna liv kom blommor: tre vita rosor svårt skadade av det hårda regnets armar. kronbladen stöttes mot omgivningen och föll från sina stjälkar invid mig, och fortsatte sedan upp genom luften som doftade av skum och salt, för att sedan försvinna över hustaken - med ögon av hav, hår av måne, kvarlämnades färgrika avtryck. när jag tittade upp såg jag hur hundratals människor satte sig ned i sina mjuka mörkröda stolar medan varma droppar av svett föll från mitt ansikte, och sedan upphörde att applådera

a.k