Vargens ylande väcker mig redan halv sex.
Tyst, som från under en billig kudde, hör jag hur den berättar

En vindby hade svept över jorden.
Åska. Sedan ett regn av tid.
Ångandes ur marken, en hand av urskog. Plötsligt stod han där inne. Pälsen varm och grå. Fångad, i sin naturliga miljö, bland fullmånar, vattenfall, blåbärsris, ormbunkar och sorkar.

Det fanns ingen väg tillbaka.

Han morrar mjukt och jag lyssnar yrvaket

Han säger;
Jag som var luft
Jag som var vatten
Nu är jag sten