Vårt mål, vänner, är lyckan, vår drivkraft strävan efter målet. Endast bekräftade ser vi i vår synlighets sken, den hisnande stigen som slingrar sig upp mot berget Harmoni – där en solglimt döljer Lyckans gömme.

Under vår furiosa jakt efter Lyckans blixtrande solglimt, ack så gäckande, trampade vi sönder vår gamla blomstrande kultur, i vilken rofylld tillvaro stundligen bjöd oss tusentals redskap varmed vi kunde tända synlighetens varma ljus och däri bli – SEDDA!

I detta självkänslans himmelska sken såg vi då stigen upp mot Harmoni – och Lyckans solglimt.

Vi vrider oss inför Nuet, Människa, och inför dessa ord, vrider oss som barn inför ricinoljeskeden, men mer skall vi höra ty mycket har hänt under vår långa sömn…

I vår vilda jakt på Lyckan snubblade vi in i Mamonismen – Mamons iskalla dödsrike.
Denne dreglande djävul bjöd oss att, på sitt gyllene altare offra Jordens artrikedom, mångfald, skönhet, ”ty”, mässade han lockande, ”med offerröken som kompass finner ni Lyckans lysande lya.”

Och denne Kung av Lögnens guldglittrande rike bjöd oss, i utbyte mot var själ, ett redskap varmed Lyckan, som han sa "osvikligt fångas!" – en slant
.
Och vi tände offerelden. Var och en av oss sålde själen!

Vi tände offerelden.
Med facklor av naturfolk och brinnande blånor av färgsprakande kulturer, kärlek till allt levande, och tjärvedstickor av förundransfylld glädje och tacksamhet inför jordens förtrollande skönhet tände vi, som själlösa, offerelden!

Ja, vi tände, förblindade av tron på penningens magiska lyckogörande, förintelsens brasa…där girighetens dånande flammor i ett huj slukade vår frihet, värdighet, stolthet!

Och den våldsamma hettan rusade runt jorden, förtärande förundran inför skapelsen, förtärande skapelsen, förtärande vår meningsfyllda inomvärld…

I vårt inres sotfyllda tomrum blickar vi nu, bländade av glittrande guld, efter krympande antal pulserande liv …

… ur flammorna stiger från myriader strupar mot himlen bönerop, mot himlen våra gälla, skälvande skrik, och i vårt inre tomrum vrider sig i ångest tanken, ty i röken ser vi oss själva i en öde, ekande öken, fråga våra egna skimrande gravstenar om – Lycka!
© s-e forslin