1988 skrev jag detta i en anda av den djupaste insikt om livet skapad av tio månaders frivillig isolering i en liten etta där jag åt var tredje dag när jag kom på att jag inte ätit. Jag bakade mitt eget bröd på en höft och drack fem termosar kaffe om dagen. Var uppe på nätterna då allt var ännu tystare och stilla för att måla och skriva mina ord. Lyssnade på Sienead O´Connor och Tanita Tikaram i hörlurarna medan jag cyklade runt i Lund utan att hålla i styret på cykeln efter att ha läst Ut på den yttersta grenen skriven av Shirley Maclaine. Hemma lyssnade jag på tystnaden och det krafsande ljudet av min penna eller min pensel och mina råttor som verkligen var tysta som möss. Dom blev nio stycken och när jag varit ute och kom hem och ropade på OckiBocki så kom alla springande från alla hörn, upp längs benen och upp på axeln. Alltid OckiBocki först som gav mig en puss på öronsnibben. Där stod jag, mitt på golvet med nio fullvuxna stora råttor på bröstet, axlarna, på huvudet, en stund och satte mig sedan ner.:
"Man vänds ryggen
Violett, cerise och himmelsblått
dukar, fat och en soppkarott"