


Gamla ekon är döda
”Som jagande korp är mänskan, vid sök efter kärlek. Ett ivrigt span över inomvärldens gränser, sökande in i yttervärldens myller av ”tänkbarheter”; måhända där någon är gåvan att fylla den frostiga längtans kylrum med.
Likt skatan lockas mänskokorpen av glitter. Hon pryder sitt kylrum med tomhets välfyllda vaser, som likt blomster tindrar av snömolns stjärnor och frost. Förbi hon går gråa ”värmekällor”, Frälsningsarmén, Greenpeace och Rädda barnen.”
När Rosen och Liljekonvaljen möttes en natt stod Månen full och glodde nyfiket på dem. Han noterade antalet kyssar och smekningar, men bländades till sist när de glödande två mot himlen steg som jublande, förenade fyrverkerier. , Och Klockan klämtar, Eder svärs inför Gud: ”Ja! Jaa! Tills döden skiljer oss åt är vi Ett.” Rosen viskar: ” Tills lien skär oss loss.” ”Ja, älskade, och gör våra systrar än skönare med än mer lysande färger, skänkta av Sorg.” Och Hurrarop likt vingdån dundrar som åska.
Bland skogens skuggor skymtar i mellanrummen, som vita moln och slöjor skimrande väsen; de dansar som månljus och gnistrande stjärnor med alla väderstreck, emellan visdoms varsamt viskande åldermäns varningar.
”I det lilla bor det stora, i det minsta bor det största utav allt. Till armod ej, men blott den fattige förärats har den högsta skatten: Lycka. Det rikedom förtär är: Harmoni.”
Den Äkta Kärleken från ovan ser på Skådespelet där i Jordens gyttja, där moral, etik och heder trampats ner av girighetens hornbeklädda Mammon och hans dömda slavar. Jorden skälver.
Åh, räddningslös är mänskovimlets massa, enär nu Mammons bockfots vassa hälar till strimlor skurit allt vad mänskan utav bevingad betydelse inom sig lyckligen ägt. Så frisk var mänskan; nu kvävd till levande död.
Då stiger över Jorden ett mystiskt moln, - och horisonten färgas röd och rosa. En ängladrottning bjuder ut sig själv i kärlekslängtans våta springa i molnet. Och sakta börjar åter hjärtan slå.
Helt bländade av Drottningens gudomliga skönhet ses många män över isbelagd avgrund springa för att först få dricka av Drottningens gudavin. Vid återfärd dock isen brast för alla, utom för en, max i malt vatten.
Och Drottningen log så ljuvt av innerlig önskan om att åter träffa tavlan för att vinna verkligheten åter ur det förflutna. Sin trygghet offrade Hon, sin tillit och värde. Och Lyckan Hon trodde sig funnit var tomhetens - eko. © s-e forslin
Bunden vers
(Blankvers)
av
S-E Forslin/same
Läst 421 gånger och applåderad av 6 personer Publicerad 2016-10-05 10:11 ![]()
|
![]() ![]() ![]() S-E Forslin/same |