Det finns ingen ensamhet så bedövande
som när ångesten sluter sin kupa över ditt huvud
avskärmar dig från allt levande
Kämpar förtvivlat att behålla mitt sammanhang
mina famlande händer lämnar fuktiga avtryck på kupans insida
medans allt jag vill vara hånler åt mig från andra sidan
Det är en stor sorg att inte längre vara "kapabel"
inte duktig, inte bekräftad i sånt jag brukar prestera
för här presteras inte mycket
ingenting som räknas
Vet att jag har fel
Måste omvärdera allt
allt som jag inte värderar
det som egentligen borde vara stommen
-kärleken till mig själv
bara precis som den unika varelse jag är
Behöver se att jag betyder något
även som sjuk
sluta kalla mig för defekt och misslyckad
för jag är den jag är
ibland otroligt driven
ibland vissen och blek
men
speciell trots allt
Om jag säger det 1000 gånger
och sedan 1000 gånger till
kan jag börja tro på det då..?