När känslorna kommer tillbaka
undrar jag om jag är sjuk
för när glädje och stolthet, pirrar i maggropen
kan väl ingenting vara normalt?
För vem är jag att vara stolt över mig själv
Vem är jag att tro att jag är något.
Har levt i ett intetsägande vakuum så länge,
hur ska jag veta vad som är friskt.
Jag gråter lite titt som tätt,
överväldigad över allt som dämpats genom åren
Vänder och vrider mig återigen av oro under morgontimmarna
maten smakar inte, och mitt ansikte är på väg att återfå sin trekantiga form
Jag målar igen
Jag hör musik igen
Mitt huvud fylls av allt jag borde göra
Jag är så trött, så trött , så trött,
men ändå så härligt levande på något vis...
vet inte riktigt om det är värt det
får se åt vilket håll det leder
Jag är en depressiv jävel och jag vill inte falla igen
men jag vill inte heller kapitulera
utan kamp
Det måste finnas en väg
att justera sitt liv efter sina behov
istället för att köra sitt ohållbara race
och dämpa konsekvenserna med vita små piller i olika former
Jag springer i ekorrhjulet
Jag vill inte mer
När ska jag våga ta steget ut?